sparkspropaganda

Klockan är strax efter 4 och jag tar tunnelbanan hemmåt. Sitter ensam i en fyra, i fyran bredvid sitter 2 målbrottsmogna tonåringar. Killen i mjukisbyxor (BORDE FÖRBJUDAS?!) och pösig tröja, tjejen i leggins och tajt vitt linne (en såndär som inte fattat att man måste ha ngt som TÄCKER arslet när man har leggins), svart-färgat hår och foudation på läpparna. 
Jag blänger lite. 
Äh, tänker jag sen, de är unga och kommer skämmas om några år.
Men sen gör de det. 
Det grovhånglar.
Jag vill spy.

OAVSETT om det är världens finaste par, så är offentligt grovhångel på tunnelbana -OACCEPTABELT!! 
Kalla mig pryd, men vadihelvete. 
Jag vill inte se deras tvättmaskinshångel mitt i ansiktet på mig. 
Jag vill inte se henne behöva lägga på MER foundation på läpparna när de är färdiga.  

Alltså okej, på fest, ute på krogen, OKEJ folk hånglar, men detta. inte okej.
Det är som att tvångsmata omgivningen med någonslags slemmig tonårs-sörja.
blä. och nej tack.

När jag ser sånt här vet jag inte vad jag ska känna.
Ett klipp från 1897 under världsutställningen i Stockholm.
ALLTSÅ 1897!!!!!!!!!!!!! KAN NI FATTA VAD SJUKT!!!!!
Det är så länge sen att det skrämmer mig hur "nära" det känns att och att det är så "tillgängligt" och hur det ändå känns så långt bort!!!! 
Alla människor som medverkar är döda.
Det är otroligt att människan funnits så länge
Fantastiskt att en människas sinne är konstant
Detta dokumenterades och nu kan vi titta på det - ett arv i sin levande form.

Längtar bort just nu. Tillbaka till Paris.
Nu är det varmt där, i bara ben går man på bvd St Michel, över kullerstens-torgen i marais, på uteserveringarna... och i tuilirierna lapar man sol runt någon av fontänerna.
konst överallt, gallerier, arkitekturen, monumenten, vin på eftermiddagen, brasserierna.
Och språket.
Le francais, je me manque énormement. Mjuka ljud långt fram i munnen. Rundade läppar, bokstäver som inte hörs och ord som binds ihop.
men [chepa]. jag vet inte.
Paris finns kvar. en tillflyktsort för mig. mental iallafall.
Ett café som låg mig varmt om hjärtat var ett jag hittade första dagen i staden.
på en bakgata nära universitetet. ett bostadsområde. ett litet torg. en förgrening i vägen och där man valde att anlägga en liten fontän i mitten. Där. På den smala trottoaren ligger det. Ur de öppna höga och smala glasfönsterna strömmar den stökiga jazzen ut på gatan och blandas med porlandet från fontänen. Det är helt perfekt. cafét kantas av en rad med stolar som står på gatan utanför året runt. vid bordet närmast dörren sitter en man i 40-års åldern med sin hund, stammisarna. han sippar på en espresso och läser en tidning. inget konstigt med det. när man styr fötterna mot dörren tittar han upp från sin tidning och nickar. 'god dag' mumlar jag. Där inne skramlar kaffe koppar och vid den mahogny färgade bardisken sitter en äldre herre och pratar med en av de anställda. de diskuterar den senaste demostrationen i paris. golvet är kaklat med massa små ihopsatta kakelbitar i alla färger. Möbleringen är sparsam men har samma färg som bardisken. på väggarna sitter blyertsskisser inramade och på en vägg sitter tre svarta tavlor på rad. Där redovisas, med skrivstil, deras vinmeny. rött vin för det mesta. De anställda är tre killar, alla i 35 års åldern. En med stort svart skägg och vänliga ögon som ibland röker pipa med mannen med hunden utanför. En annan med kort brunt hår och välmarkerade käkben och breda axlar. Och kocken såklart, även fast man inte kan äta något annat än frukost eller ta en ostbricka.
Där. kunde jag sitta i timmar.

Måste låta något annat än bilder beskriva det jag längtar efter. Det som bara finns i Paris.
Take it away Jaques Brel

En av mina absoluta favorit tidningar of all times är den otroligt pretto, Man About Town.
HELT underbart informativ, fantastiska foton, massa bra intervjuver och konst/moderepotage.
Kruxet är bara att tidningen (eller snarare den delikat inlindade BOKEN) riktar sig mot män. Men jag kan ändå inte klaga. Den kvarstår som en favorit.
Kanske mest för att inte Sienna Miller och Linday Lohan inte finns att finna i dess fullständigt PERFEKTA innehåll.

Här nedan är Previewn från omslagsfotograferingen för deras septembernummer 2010 (nummret är även THE PARIS ISSUE, bara DET överrumplade mig helt med perfektion när jag upptäckte den på Colette i höstas).
Modellen som pryder omslaget är skådespelaren Aaron Johnson.

Omslagen talar sitt klara språk:

 

Armbanden klingar när raden suddas ut.

Hon ser på mig med den där blicken.

Skär igenom allt,

besviken och full av tvivel.

Vad ska det bli av flickan med klottret?

Flickan med spåren av bläck och blyertch.

Tack Tankesmedjan i P3 för att ni skänker mig sådan glädje.
Programpunkten "Vad tänkter du på?" och tävligen "Europas Sämsta Land" är nog det bästa som inträffat i världen sen Converse Allstar inte bara var till för basketspelare. 
 
I mean:
THANK YOU FOR MAKING MY DAY!!

Bara sloganen: "Tankesmedjan -vi säger det du ska tycka" är ju så RÄTT så det finns inte.

Om ni inte redan hört programmet så måste jag tipsa. För det är AMA-ZA-ZING!!
Sitt och chilla vid en brygga och slå på radion för fasen.

Plötsligt händer det.

Min telefon surrar långt borta. Jag skyndar mig dit för att svara.
Det är en kvinna som söker mig.
"Ja, det är jag?"
Angående ett jobb.
Och inte vilket jobb som helst. ett BRA jobb. ett jobb jag vill ha.
"Jag undrar om du skulle ha möjlighet till en intervjuv i veckan?"
Min hjärna blixt-reflekterar.
Det befintliga jobbet som jag lyckats kämpa till mig, är säkrare, ger bättre avkastning och jag har faktiskt redan sagt 'ja' till att jobba där under hela sommaren.
Rösten i andra änden av telefonen väntar. 
"Uhm" får jag ur mig. bra början. "Jag kan tyvärr inte" hör jag mig säga. "Jag har ett annat jobb".
"Jaha" -telefonrösten låter genuint besviken.   
Jag får henne att lova att spara mitt CV till hösten.
Och jag ber ber ber ber till något slags kosmos att de hör av sig i höst. Annars kommer jag verkligen ångra mig.

Makes a whole lot of sense..
Musik av The Latin Kings och tal av Olof Palme
(Ignorera dock alla bilder? Jävligt random bildspel)

 



Text:

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar dom grundläggande fri - och rättigheterna.
Grumliga rasteorier har aldrig hunnit få fotfäste.
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte, fördomen behöver inte förankras i någon vederstudlig teori, den har ett mycket enklare ursprung.

Fördomens har alltid sin rot i vardagslivet, den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret.
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser.
Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla.

Okunnighet om andra människors särart.
Rädsla för att förlora en position,  ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra.
Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast  till principen om människors lika värde.

Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen, på arbetsplatsen,  i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.
Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla.
Kanske menar den som handlar inte så illa, men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

"What you call 'happiness' was created by guys like me, to sell nylons."
Intelligent, bestämd, charmig, inget svin, sexig, rösten, kroppen, kläderna, stilen.
Det finns inget att klaga på när det gäller Jon Hamm, eller snarare Don Draper från dramaserien Mad Men. Förmodligen den mest populära och inflytesrika serien på de senaste 7-8 åren.
Dialogen är välskriven och miljöerna är breath taking.  (att amerikanerna som för en gångs skull LYCKAS med att återskapa en genuin miljö, i samma klass som brittiska serier, tror jag gör hajpen ännu större. Jag menar om det hade varit en brittisk serie, samma koncept, fast i London med britter hade det inte blivit lika stor grej, ännu en okej brittisk serie lixom..)
Och mitt i detta potpurri av fantastiska saker finns han. sexsymbolen. Donald oh-my-god Draper.

Och han är helt perfekt. 

Du vet den där gången. Den där gången. Jag, förväntansfull och glad på livet.
"Ikväll", tänkte jag, "ikväll ska jag vara snygg".
Det var onsdag, för lite mer än ett år sen. Mitt liv skulle ta en vändning.
Det var kvällen då musiken stannade. Då ingen av oss hörde eller brydde oss om musiken. När en film och en dröm blev verklighet. Kanske den, hittills, bästa stunden i mitt liv. 

du och jag - då och där

Jag brukar fundera i efterhand, trots alla vänners stöd och "han-är-dum-i-huvudet" argument; Varför gjorde du som du gjorde sen?
Men det enkla ordet "varför" är så komplext.
Kanske för att du var rädd.
Kanske för att vi var unga.
Kanske för att du inte visste.
Kanske för att du var full.
Kanske för att du inte ville.
Kanske för att...äh...

Men, så minns jag:
Du var den modigaste jag visste
Du var den som förstod
Du visste definitivt allt
Du hade druckit 1 öl
Du sa allt det jag någonsin behövde veta

Men du menade förstås inget av de du sa. Naturligtvis.
Så möts jag av mitt fruktansvärda undermedvetna.
Kanske gjorde du som du gjorde för att jag inte räckte till.
Var inte värd att kämpa för.
Det regnar inombords. Vardagen flyter i en tristess utan dess like. Grå himmel, gråa siluetter av träd, grå mark, betong och asfalt asfalt asfalt.

Ibland tror jag att det var synd att den där onsdagen hände. För så länge sen. Den lyckligaste kvällen i mitt liv var kanske ett misstag?
För sen kom Förnedringen. Den mörka spetsiga Förnedringen skar i mig som en dolk doppad i gift.
"Det är jag, det är jag, det är jag, DET. ÄR. JAG. som är felet" skriker självkänslan och omedvetenheten.
Även fast jag VET att det inte är så.
Även fast jag VET att det inte är jag som är felet.
Även fast jag VET att jag duger alldeles utmärkt.

Trots allt detta vågar jag fortfarande inte möta dig.
Trots allt vi delade
Trots allt som sades
Trots allt vi gjorde
Trots vår vänskap

Såg dig för någon helg sedan.
Genom vimmlet av människor, skymtar jag dig.
Omgivningen blev plötsligt vinter-tyst och som i slutet av en lång tunnel uppenbarade du dig. Sittande lite noncharlant, sådär charmigt som alltid, i en soffa, sippandes på en öl.
"Herregud" tänkte jag, "du är fortfarande fin".

 Men jag har lärt mig att hata dig.
Jag har lärt mig att ignorera dig utåt, blockera din strålning...din "charm".
Men hur mycket jag än försöker, kan jag inte låta bli att hoppa till när jag ser dig.
Dig och din jävla charm.
För varje gång blir jag så självkritisk att jag tror jag ska gå sönder. 
"Du duger inte, du duger inte, du duger inte" ekar i mitt huvud. Och jag kommer alltid att hata dig för den förnedringen.
För bekräftelsen du aldrig kommer ge mig.

För att jag inte dög åt dig.

Hmm, ni vet de där riktigt kassa romantiska komedierna som man bara avskyr.
De som är riktigt sexisiska, ointelligenta och som ofta har samma handling?
Ja, de som man bara hyr en gång när hjärnan var för trött för att tänka eller som man hyrde inför ett pyjamasparty någon gång i 6an och trodde att det var så världen fungerade. De där jävla filmerna som har 'roliga' one-liners och ofta lite tjock-och kiss/bajs humor i någon episod av filmen, känns extremt intelligenta..(?)
Jag har därför tagit mig ann uppdraget att varna er för dessa FÖR-DUMMANDE filmer. Så att inte du står där i kassan på Coop och din son/dotter/man/fru/mindre intelligenta vän/någon annan inte kommer, viftandes, med filmen i högsta hugg och säger -DEN HÄR KÖPER VI!!!

Alltså kära vänner -Frukta icke, jag har hittat en trend. Så ni vet vad ni ska undvika i videobutiken eller i affären.




Är det någon mer än jag som ser trenden:
vit bakgrund + kitchig pose (av nästan bara amerikaner) + röd/rosa/orange eventuellt svart titel = SÄMST FILM EVER?
Nä? Inte?
okej. då ska jag väl ge mig iväg och hyra "Cinderella story" eller någon annan skön.

Tack o hej.

Ja, jag klagar ganska mycket.
Irriterar mig på småsaker och är nog ganska bitter.
Men.
Ett ljus i min vardag är "när-radio" lidingö som man kan lyssna in i hela Stockholms området.
Fredags programmet Happy Jazz med Gert Palmcrantz är klara favoriten. Perfekt på förfestens förfest (det sänds klockan 18-19), där gamla drakar får ringa in och gissa slagmän och pianister i bland alla Frank Sinatra, Nat King Cole och Bing Crosby's fina låtar. Men så spelar de rätt mycket som för mig är okänt men oh so good, vilket självklart uppskattas.

Det får mig att bara tänka på dethär:





Åh vad jag gillar det.

Jag sitter på ett litet italiensk hak i Stockholm. Redo av avnjuta deras fantaaaaaastiska pasta.
Paret bredvid bli serverade mer vatten.
"Thanks" säger kvinnan med så bred brittiska att det knappast råder någon tvekan om hennes härkomst.
Mannen, som gör henne sällskap, berättar på svenska (varpå hon ställer följdfrågor på engelska), om sitt ointressanta möte på jobbet.
Inget onormalt.
Ett bilangialt förhållande - och? "Big deal"? -Absolut inte, tänker jag.
Jag och mitt sällskap får in vår mat.
Samtal kommer och går och jag glömmer paret bredvid.
Men så plötsligt. Mitt i en tugga av den bästa oxfilé pastan med säsongens svamp (<3) hör jag något fasansfullt.
Mannen har börjat prata engelska. Riktigt dåligt. Han knackar sig fram och uttalar ord så "försvenskat" att jag får svårt att svälja.
"Tjess, aj fink datt iss werri intresting äsvell, batt ju-nov datt aj pröför itt in dö vinter-tajm"."
Han är omkring 30-40 år. Ser allmänt välutbildad ut, skjorta och portfölj.
Kvinnan nickar tålmodigt åt hans, uppenbart, kassa språk-kunskaper.

Jag spänner mig och kan inte slappna av eller avnjuta min otroliga pasta förrän paret lämnat sitt bord.
Jag är ledsen. Men jag kan bara inte.
Jag är ingen språkpolis men jag tycker det är så pinsamt när engelskan hos mina, fellow svenskar, den bildade medelklass människan med normal uppväxt, med tv-serier på engelska, musik-kultur på engelska och den "internationellt medvetne" svensken, INTE KAN behärska världsspråket?
Vi är ju bildade i Sverige? Eller?

Men visst, 'mannen kanske avskydde engelska lektionerna eller hade dålig lärare' kan man skylla på , men det är då jag frågar mig saker som:  hur kan man te x lyssna på musik på radio och sjunga med lite UTAN ATT SNAPPA UPP ETT DYFT AV SPRÅKET!???
Eller titta på alla olika versioner av C.S.I. utan att FÖRSTÅ eller HÖRA att "I think" inte uttalas [ajj fink].

Eller att  "thumb" inte uttalas [fumb]
Eller att "very" inte uttalas [werri]
Eller att "three"inte uttalas [frii] eller [trii]

Jag fruktar att svenskens kunskaper i engelska  är lika knappa som fransmännens eller ryssarnas.
Ack och ve.


Det som chockar mig mest är dock OFFENTLIGA personers DÅLIGA kunskaper i språket.
Ett självklart exempel är "mode-personligheten" Elin Kling.
Redaktör för tidningen Style-by, inspirerat en kollektion på H&M, modell, bloggare…ja, allt det där, vad-hon-nu-än-kan-komma-över. (Missförstå mig inte, tycker det är ganska facinerande att hon lyckats hajpa upp sig till någon slags "elitnivå" utan någon direkt utbildning? Rätta mig om jag har fel?)

Men jag kan TYVÄRR inte bli imponerad av henne. Tyvärr, verkligen. Jag önskar att jag vore en av dom som verkligen hejade på, men respekten dog när jag råkade läsa hennes KASST skrivna blogg.
Den "internationella" person, som hon nu lyckats bli, med alla sina resor och snart ett Vouge-sammarbete, tycker man ju borde kunna behärska ett helt okej vokabulär på engelska.
(SOM HON HELT FRIVILLIGT VÄLJER ATT SKRIVA SINA INLÄGG PÅ?!?!?!?!?)

Men icke, det visar sig att Elin Kling är nästintill värdelös på professionell engelska.
Några fin fina exempel följer nedan (jag har tagit mig friheten att stryka under de mest uppenbara felen/swinglish-uttrycken som hon borde skriva om/ta bort/omformulera):

06/04 2011
JUST BACK FROM a meeting with the great designer Nhu Doung. She’s always looks stunning, I would die for that jacket, okay not really but almost. Below is some of her work from the last couple of years, and I promise you will see more of her design in the next future!

04/04 2011
OFF TO LUNCH with COS that will open in Stockholm in a couple of weeks! (thanks god for that) No time for oufit-pics, luckily there are cab-rides.

29/03 2011
LAST WEEK I popped by the head office at Whyred where Behnaz (designer for women’s) hold a presentation for me. This is the strongest collection for years by Whyred and I can’t wait until this blue sweater hits stores. I promise you, its the most perfect every-day sweater, you know, I like that..

28/03 2011 
I`M POSITIVE THAT we will see a lot of those stripes soon. Last week, went I bought the “harem-pants” from Zara with stripes I actually bought thoose to. I seriously need to stop shopping this much.. Or maybe not!

04/03 2011 
YESTERDAY I HAD a day off so we went for a roadtrip. Palm springs, Le parker Merdien (where we pretended as we were hotel-guests and hang out at their pool), then Joshua Tree where we were spending hours at the dessert. Of course we stoped by a local pub at the way back to LA!

19/2 2011
Today I´ve finally have seen some shows, I relly liked JS LEE and Jaeger! And even if the weather is really depressing I really enjoy it here! We also took some time off for shopping, I will show you later on. Now I´m back at my hotel-room to fresh up myself, next show is Saint Martins, and then dinner!


Ja, ni ser ju.

Det här TÅL jag inte. Min reaktion blir fruktansvärd. Detta speglar för mig, en extremt obildad människa.
Som blandar uttryck som är direkt-översatta från svenskan, med formella uttryck och stav/syftningsfel.
OM hon nu har intresse för att bli en globalt känd modepersonlighet (vilket hon helt klart jobbar mot?) borde hon tamejfan gå en kurs i engelska ELLER skriva sina inlägg på svenska ELLER be någon läsa igenom texten innan hon trycker på publicera.

Det är inte proffsigt. Känns noncharlant och nästan lite IQ-befriande.

Snälla snälla Elin:
För din egen skull och för alla som inte kan koncentrera sig på allt du "lyckas med": ryck upp ditt språk.  En 7:e klassare missar säkert inte ens alla dina slarv/uttrycks/swinglish-fel.

Och till alla er andra svenskar där ute:
God Bajs