"did he see me or what"



Du vet den där gången. Den där gången. Jag, förväntansfull och glad på livet.
"Ikväll", tänkte jag, "ikväll ska jag vara snygg".
Det var onsdag, för lite mer än ett år sen. Mitt liv skulle ta en vändning.
Det var kvällen då musiken stannade. Då ingen av oss hörde eller brydde oss om musiken. När en film och en dröm blev verklighet. Kanske den, hittills, bästa stunden i mitt liv. 

du och jag - då och där

Jag brukar fundera i efterhand, trots alla vänners stöd och "han-är-dum-i-huvudet" argument; Varför gjorde du som du gjorde sen?
Men det enkla ordet "varför" är så komplext.
Kanske för att du var rädd.
Kanske för att vi var unga.
Kanske för att du inte visste.
Kanske för att du var full.
Kanske för att du inte ville.
Kanske för att...äh...

Men, så minns jag:
Du var den modigaste jag visste
Du var den som förstod
Du visste definitivt allt
Du hade druckit 1 öl
Du sa allt det jag någonsin behövde veta

Men du menade förstås inget av de du sa. Naturligtvis.
Så möts jag av mitt fruktansvärda undermedvetna.
Kanske gjorde du som du gjorde för att jag inte räckte till.
Var inte värd att kämpa för.
Det regnar inombords. Vardagen flyter i en tristess utan dess like. Grå himmel, gråa siluetter av träd, grå mark, betong och asfalt asfalt asfalt.

Ibland tror jag att det var synd att den där onsdagen hände. För så länge sen. Den lyckligaste kvällen i mitt liv var kanske ett misstag?
För sen kom Förnedringen. Den mörka spetsiga Förnedringen skar i mig som en dolk doppad i gift.
"Det är jag, det är jag, det är jag, DET. ÄR. JAG. som är felet" skriker självkänslan och omedvetenheten.
Även fast jag VET att det inte är så.
Även fast jag VET att det inte är jag som är felet.
Även fast jag VET att jag duger alldeles utmärkt.

Trots allt detta vågar jag fortfarande inte möta dig.
Trots allt vi delade
Trots allt som sades
Trots allt vi gjorde
Trots vår vänskap

Såg dig för någon helg sedan.
Genom vimmlet av människor, skymtar jag dig.
Omgivningen blev plötsligt vinter-tyst och som i slutet av en lång tunnel uppenbarade du dig. Sittande lite noncharlant, sådär charmigt som alltid, i en soffa, sippandes på en öl.
"Herregud" tänkte jag, "du är fortfarande fin".

 Men jag har lärt mig att hata dig.
Jag har lärt mig att ignorera dig utåt, blockera din strålning...din "charm".
Men hur mycket jag än försöker, kan jag inte låta bli att hoppa till när jag ser dig.
Dig och din jävla charm.
För varje gång blir jag så självkritisk att jag tror jag ska gå sönder. 
"Du duger inte, du duger inte, du duger inte" ekar i mitt huvud. Och jag kommer alltid att hata dig för den förnedringen.
För bekräftelsen du aldrig kommer ge mig.

För att jag inte dög åt dig.


Kommentarer
Postat av: chrisp

but i like you, remember that :)

2011-04-14 @ 23:09:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0