sparkspropaganda

Tittade på aktuellt nyss.
jaha.
"Stockholm inför en nolltolerans mot graffiti" löd en av rubrikerna.
Tydligen har stockholms polisen en egen "klottergrupp" som har rätt att 'ta in' vem som helst som befinner sig på en offentlig plats och bär färgburkar, alltså innan de ens begått ett brott. Samtidigt som man i inslaget berättade att polisens insatsstyrka har ett rum smyckat av graffitikonstnärer.
heja.
Men hela inslaget kulminerade, inte helt oväntat, i hurvida Graffiti är samma sak som Klotter eller om något av det är konst. 
I programmet följde sedan en debatt mellan Stockholm stad och en graffitikonstnär.
Damen från byrokraterna nämnde snabbt att de inte har något emot graffiti, utan det är KLOTTRET som måste minska, då detta kostar staden så mycket (sl betalar närmare 150 miljoner för sanering varje år).
Varför inte inrätta lagliga väggar frågade då konstnären på andra sidan bordet.
Nej, då ökar graffitin runtomkring svarade damen.
Så var tiden slut för mini-debatten.

Jag har några få invändningar.
1. att förneka en subkultur kommer inte att förinta den. Vilket man uppenbarligen försökt då tex DETTA inträffade i somras:
"Stockholms Stad har med hänvisning till stadens klotterpolicy stoppat Riksteaterns reklamkampanj för det internationella gatukonstkonventet Art of the Streets som äger rum på Södra Teatern 13-14 augusti."
Det är helt absurt. det är som modernismen på 80-talet. musiken efter elvis eller whatever du vill ta som exempel på NYA TIDER.
2. att INTE inrätta lagliga väggar är ett extremt provocerande då mycket inom graffiti kulturen handlar som att SES av allmänheten. Kulturen och konstformen uppkom i new york i början av 70-talet. Kulturen utvecklades och på 80-talet blev det populärt att måla gamla godståg i tunnelbanan. De tomma tågen svishade förbi stationer och olika gäng-'tags' blev kända och stilar och tekniker utvecklades. fula och outnyttjade ytor blev målardukar där ungdomar får en möjlighet att utveckla sin kreativa förmåga. att INTE inrätta lagliga väggar är som att sluta sälja notböcker till musiker.
3. varför fattar aldrig politiker det här med att det är sysslolösheten som leder till illegal aktivitet. om kidsen som är för unga för krogen hade något att göra om kvällar och nätter skulle de inte hamna i illegaliteter. ingen garanti förstås, men det skulle minska risken markant. Varför inte då inrätta en grupp som framhäver graffitins konstnässkap (typ som Ikaroz, en verksam graffitikonstnär som medverkade i Aktuellt inslag) eller fler ungdomsgårdar?

De får ta och skärpa sig.
jag älskar street art, tags tycker jag kan tas bort, men the ART of Street art är helt otroligt vacker och fyndig. Gick på motsvarande mässa (var reklam förbjöds) under min tid i Paris.
Helt otroligt att se tex. YZ in action!
så intressant form av konst som ofta framför en kritik mot samhället med en glimt i ögat, eller en drömsk/filosofiskt inslag i vardagen.




det är synd.

Boys of Fashion Week SS/2012 av Justin Wu.

LOVE IT, har ju postat en från 2010 också. ååh. lovely. känner mig genast piggare.

det är 26 grader där säger jag bara.

visste ni att den omskrivna Ai weiwei kommer ställa ut på Magasin 3 i februari?
Att säga att jag är excited är en underdrift!! can't freaking wait. jag älskar magasin 3, ständigt aktuella!! bra! jävlig bra!

lite försmak:




jag hoppas på drama och spektakulära skulpturer angående hans recent history lixom.

bara så bra, trots att jag typ inte tål robyn.

jag. är. så. trött. på. mitt. liv.
vänner
killar 
utkvällar
vardag
familj
bla bla bla.
same same same
vardagen rullar på i tristess.
askgrå tristess
jag ser ut som jag gör.
alla lever sina vanliga liv.
inget spännande händer.
inget nytt. ingen thrill,
jag har inte heller lust att leta.
ingen intressant. 
bara samma.
åh. jag förstår att jag är bortskämd.
jag älskar mina vänner, har inga större problem i livet.
mer en den jävla tristessen.
den tar kol på mig.
asfaltsgrå vardag. klibbig tillvaro. det är kallt och själen dör lite varje dag.
vart är jag påväg? jag vet inte.
tror på 'att tro' i sig själv.
helt maktlös på nåt sätt.
inget händer, flödet bara forsar och det gäller att åka med.
jag ser de tydliga indelningarna av mitt liv. av alla jag träffat
alla val jag gjort.
av vänner, kretsar, utbildning, livsval.
jag SER och kan inte hjälpa min jävla trötthet.
jag önskar att jag kunde hålla käften.
jag önskar att jag hade en känsla att det här är rätt
att jag inte gör helt fel
det blir gråare och gråare.
jag minns inte att hösten är såhär kall i sverige?
har lixom glömt hur man fryser.
hur livet går i ide på vintern.
alla flyttar in i sina kroppar, ingen ler på tunnelbanan
hur lysrören kastar bleka skuggor över perrongen och man står där ensam och huttrar.
vintermörker - kom och ta mig.
kommer vandra ensam och kall om fingrarna hela vägen hem denhär vintern också.
jag flätar min fingrar. tänker.
hur skulle det vara att dela vantar med någon i natten när snön är här och det är 25 minus.
hur det skulle vara att inte behöva gå ensam under gatbelysningen med händerna djupt nedtryckta i fickorna. gåendes snabbt och ryckigt. vita moln av utandningen lämnar ett spår efter min ensamma gestalt.
hur skulle det vara?
hur skulle det vara att slippa undan?
jag tänker på människor.
alla jag känner.
bläddrar i minnet.
förvånas över hur många man glömt
som, likt mig själv, inte valt att skrika ut vad de gör.
var de bor eller vilka de umgås med.
jag förvånas över att jag GLÖMT dom.
jag undrar om jag är glömd.
ja, förmodligen. av många iallafall.
ångesten kommer i vågor.
jag önskar att jag inte hade varit så jävla cp ibland.
min självkritiska sida skriker att jag är så konstig,
och ja, det är nog sant, de som valt att förtränga mig minns mig säkert som konstig
en riktigt konstig och vilsen liten person.
ambitiös, jobbiga åsikter och helt wacko.
inkonsekvent
fula kläder tycker de säkert också
tyngden växer i magen. jag känner mig så ångestladdad över mig själv
mina val i uttryck, i attityd. visst om jag försökte visa en poäng.
men FAN vad mycket jag offrade. många vänner jag övergav i vägkanten för att de inte förstod.
för att jag snackar så förbannat
ska vara en sån jävla tyckare hela tiden.
säkert därför jag är ensam 
ensam med min stora käft. 
och jag önskar att någon kommer och säger det är okej. du är okej.
du är inte förträngd
även fast jag ibland önskar att vissa glömde mig, glömde vad jag sagt i underliga konversationer.
glömde att jag är så jävla jobbig ibland.
alla felval gör mig vimmelkantig av ånger.
och nu är jag här
ensam
är inte nöjd men har inga krafter för att vara produktiv.
ingen ork för att träna och ta tag i mig själv
ingen ork att plugga mig igenom mitt kommande år
ingen ork att ragga, trots vännernas påtryckningar
ingen ork att vara social och trevlig
och jag har aldrig kännt mig så ensam som nu.
jag har en spontan känsla att det här kommer bli en sällsamt dyster höst och vinter.
jag har en känsla att jag inte kommer orka hela vägen fram.
och det är första gången egentligen.
största rädslan är att inte räcka till och vara dålig. och nu känner jag att jag har avgrunden vid mina fötter.
och inte riktigt orkar vända mig och gå där ifrån, utan jag står där och tittar.
argumenterar med mig själv. försöker peppa mig själv
men orden saknar mening.





ingen beskriver det som Jocke Berg.

så intressant. om jag fick välja skulle jag hålla på med sånthär hela dagarna. stör mig dock på att gubben verkligen borde ta ett glas vatten.
men ändå. så himla bra föreläsning.

gryyym låt. bättre kvalitet finns på spotify.

det är natt och vi står utanför en klubb i det höstkalla Stockholm.
vi möter av en slump lite bekanta, en stor grupp killar.
ja, hej hej. massa "hur är läget" och sånt.
trevligt, men inte några favoritpersoner.

jag hälsar på en av killarna som jag inte träffat förut. han borde klippa sig tänker jag genast.
jag driver lite med honom, han verkade lite full och lite rolig allmänt. han skojar om namn. jag säger vad jag heter.
-NÄHÄ, det kan du ju inte heta! du driver med mig!
jag höjer ögonbrynen.
han säger vad han heter. alla skrattar, han försöker driva med mig. säger fel namn och håller på att vara barnslig. jag tappar intresset, han är inte min grej. han försöker hålla om mig. hans kompisar som står i samma sällskap skrattar åt honom. sådär "grabbigt" i stil med "höhöhö så jä-hä-vla drägg" och killen ger menande blickar till sina vänner i stil med "kolla dehär då, henne ska jag landa ikväll". suck. jag slingrar mig ur hans armar. han är inte min typ. 'svin' är inte min typ.

han fortsätter att göra sig rolig och säger att min namn är sensuellt. alla skrattar åt honom. han skrattar åt sig själv. jag narrar honom lite, retas med honom, driver med honom, makes him look like an ass. håller honom på mattan så att säga. det blir en liten show för hans kompisar och de tycker att jag är rolig. de följer med oss in på klubben. killen är hack i häl, tänker försöka lite mer, gissar jag.

han ropar efter mig. håller på att kladda i garderobskön, fattar uppenbarligen inte att min "roliga diss" var en actuall DISS, men att vi fortfarande kan snacka, but he ain't gettin' nu'n from me. eftersom det där med namnen var 'det vi har gemensamt' fortsätter han att spela det kortet på max. frågar efter mig med mitt namn med stora bokstäver. han skrattar. hans kompisar skrattar åt det.
JÄTTEkul..tänker jag.

det fortsätter. jackor är innhängda och drinkar druckna. vi står i en grupp och skrik-snackar. killen håller sig nära. jag får reda på vad han heter på riktigt. att han ofta "spårar på fyllan" etc. tjoho.
han gör en ny ansats på något slags tvångel. hans kompis står bredvid. jag slingrar mig, byter plats med kompisen och lämnar honom. har inte insuerat något annat heller.

jag hamnar mellan hans två kompisar, den ena vänder sig plötsligt till mig och frågar varför jag inte gillar killen. jag svarar att han inte är min typ. kort och koncist.
kompisen skrattar högljytt och tittar på den andra kompisen som sitter på andra sidan om mig. 
så skriker han till honom; HAHA, HÖRDE DU DET DÄR ELLER HAHAHA 
de båda herrarna är mycket längre än mig och pratar över mitt huvud, som att jag inte stod där, skrattar åt mig.
jag försöker vinna tillbaka min pondus.
-OM jag skulle vilja ha honom behöver jag inte DIN hjälp, säger jag med ett snett och lagom skoj/kaxigt leende.
yes. det funkade. tillbaka i spelet.
kompisen blir lite paff över min attityd och han böjer sig ner till mig igen.
han tycker du är skitsexig. säger han.
jaha, trevligt tänker jag.
jag svarar inte kompisen och bara ler med kritiska ögonbryn. dont even try lixom. vänder dom ryggen och lämnar gruppen för att leta upp någon annan. vem som helst. 
de fortsätter att snacka och garvar åt killen/mig.

jag hatar det.
eller inte killarna i sig (de förstår väl inte bättre) men den klyshiga GRABB-mentaliteten. jargongen.
idioter.
i don't mind puttin on a show, men jag orkar inte att de tror jag faktiskt är seriös. ELLER att det där jävla sättet "funkar"? hela snusk-gubbe associationen gör mig illamående.
vad är det med att skratta över huvudet på folk? ge perversa gubb-blickar till grabbarna och insuera "kolla, she's got spunk"-grejen.
Att de tycker det är CRRRAAAZZZYYY att en tjej kan ha lite svar på tal och inte vill gå hem med den grabbigga-grabben i för långt hår i fel frisyr och rutig skjorta.
med grabbig menar jag inte manlig. jag menar grabbig as in: HÖHÖ-BRUDARÅBÄRS-HÖHÖ-ALLA TJEJER I KORT HÅR ÄR LEBB-HÖHÖ-grabbarna.

freakin idiots.
ville mest bara dela med mig av den tanken.

WOOOOOOOOOOOP breath taking, såhär vill jag se ut idag och alla dagar framåt!!

Håkan Hellström på gröna lund.
Ja, jag var där. bland alla tjejer i randiga tröjor, söder-klippta småpojkar och i den enorma hormondimman.
Jag och mitt sällskap bestämde att vi inte skulle ge oss in i den målbrottsskrikande-trängseln längst fram.
Vi tänkte att vi står en bit bak, lagom trängsel, bra sikt och där vi kan dansa och peppa i vårt lilla gäng.
en smärre felberäkning, såhär i efterhand...

Det visar sig att de yngre damerna och herrarna i för mycket kajal och foundation som envist skriker i fasett är att föredra framför den crowd vi hamnade i.
De yngre har nämligen fortfarande en viss respekt gentemot de något äldre och stör inte överdrivet.
Vi råkade alltså missa den lilla detaljen och hamnade i värsta möjliga sällskap.
De fulla, asså riktigt dräggfulla, 30-45 åringarna som egentligen kände sig för gamla för håkan och försökte föryngra sig med ljuva rusdrycker. Ja. DÄR stod vi.

Jag är varken 85 år, nykterist, anti-dansant eller nostalgi-konsert-hatare. men dessa vidriga 45-åringar fick mig att vilja skrika att de skulle gå hem. (vilket de senare provocerade ur mig)

Mitt sällskaps brilljanta plan fungerade utmärkt tills 3 eller 4de låten. vi diggade, höll våra platser utan någon som helst trängsel, sjöng med och hade det trevligt.
Tills:
 
Incident nr 1.
Plötsligt känner jag ett enormt tryck på ryggen, två tjejer i 35 års åldern som vinglar sig fram, försöker trycka sig frammåt genom folkmassan. Tjejen som går längst fram har rufsigt kolsvart hår och ögonen blanka av sprit, hon drar -och lixom leder- hennes kompis i tröjärmen.
-URSÄKTA vrålar hon och en fruktansvärd andedräkt slår emot mig.
Vi håller emot, i hopp om att dessa tjejer ska söka sig till någon annan del av konserten.
När vi inte släpper fram dom skriker tjejen med håret och ögonen: "MEN FLYTTA DÅ JÄVLA HOROR".
De försvinner vidare i folkmassan.
Jag tycker det är så underligt. jag menar, jag kan förstå att man är full som en kastrull men en sån grov förolämpning är inte något man riktar lättvindigt till någon annan i publiken på en Håkan Hellström konsert på Gröna Lund?
Jag menar, HALLÅ, hur mycket mosh-pit kan det bli på en håkan konsert?? nee, inte så mycket? 

Incident nr 2.
Någon låt senare, när vi är som i mest trans av den vackraste av allsång och pepp i vårt lilla gäng. Då kommer ett stråk av 8-10 personer som våldsamt puttar sig fram, tjejer och killar i åldern 35-45 (såklart.)som, även dom, STANK av diverse sprit.
De trycker sig igenom vårt lilla sällskap om 5 pers. Visst att man pressar sig igenom folkmassan för att passera men när halva gänget passerat igenom vårt sällskap stannar deras lååånga kedja.
DÄR. har de bestämt sig att de ska stå. 
Två av mina vänner hamnar på andra sidan gängets 1,80meters killar.
-Ursäkta, säger jag till en av tjejerna som står armkrok med en av de långa killarna, vi är ett sällskap här (pekar på mina två vänner på andra sidan 'gäng-muren') är det okej om de får komma fram till oss?
Tjejen tittar på mig med en skeptiskt blick, vänder sig sedan till killen och skrattar högljytt.
-NAAAAAAAAAAAAW skrik/skrattar hon och killen sedan återvänder blicken till mig varpå hon med bebisröst säger; får ni inte stå tillsammans? nutte!

Jag blir så ställd att jag inte vet vad jag ska säga.
De flyttar inte på sig. Utan står kvar armkrok. Mina vänner på andra sidan frågar igen.
De skrattar och flyttar inte. De puttar folk omkring oss och kan knappt stå ordentligt och lutar sig därför på alla som står tätt packade runt omkring.
De fortsätter skratta åt oss och härma våra förfrågningar.
Jag kokar av ilska.
Och vänder mig plötsligt om och ryter i ansiktet på dem -MEN STICK HEM TILL BARNEN DÅ!

Jag blir sällan väldigt arg, men jag HATAR HATAR HATAR att inte folk har lite RESPEKT. Hur jävla svårt kan det vara. Man är på konsert för att njuta, då pallar inte jag idioter som puttas, lutar sig på en och allmänt FÖRSTÖR för alla andra.
jag hatar att vissa inte har någon respekt för sina medmännikor. (ja, det kan låta töntigt) men jag tycker inte att det är okej. så vidrig attityd.

jävla idiot kärring. 


Incident nr 3.
Samma jävla gäng. Deras kedja har rört sig lite bort ifrån oss. jag blir puttad av den näst sista tjejen i deras gäng som, från vad jag kan dömma, knappt kunde säga alfabetet pga alkoholhalten i hennes blod.
Hon stannar när hon är axel/rygg-i-rygg med mig.  Hon retar mig något fruktansvärt. armbågas och är allmänt jävlig. Hon står inte rakt. Jag känner hur hon lixom hänger på mig med hela sin tyngd.
Jag kokar.
hon skriker i fasett i mitt öra, samtidigt som hon alltså hänger på mig samt puttas utavhelvete.
Jag trycker upp henne så hon inte kan luta sig på mig längre. Jag ser i ögonvrån hur hon ger mig en riktig dödsblick i stil med "vafan-göru" (notera alkoholhalten)
Jag vänder mig till henne, tänker att jag kanske ska säga till henne så jag slipper putta tillbaka henne igen.
-Stå rakt, säger jag. (Ja, man hade så mkt plats) Hon fortsätter stirra på mig. jag fortsätter titta på håkan.
-Det är de andra som puttar, sluddrar hon fram. jag vänder sakta blicken mot henne igen.
-Så kan det vara, men du kan ju ändå FÖRSÖKA stå rakt. Jag vänder mig mot scenen igen. orkar inte bry mig om hennes pick-a-fight attityd. Tänker att det smartaste är att ignorera nu.
-JÄÄVLAR VAD TREVLIG MAN KUNDE VARA DÅ!! skriker hon åt mig. jag ignorerar henne och hennes vodka-andedräkt.
hon puttar sig iväg genom folkmassan, asså våldsamt puttande. jag ser hur hon gestikulerar stort och skriker något med hora åt mitt håll.
Jaha. tänker jag.
Vad är det här?
Förlåt att jag vill ha en trevlig upplevelse och inte tycker det är okej med att man förstör för precis ALLA inom 4 meters avstånd.



Jag hatar när folk har brist på respekt.
Jag inser att jag kanske inte hanterade tjejen så himla bra, men jag var fortfarande extremt irriterad på hennes jävla kompisar. Jag menar om jag hade varit trevligare kanske hon, i all sin fylla, kännt att hon förstod mig.

MEN VAFAN varför måste man vara fuckin 80 år för att kunna tycka något.
varför är folk så jävla dåliga på det här med empati?
jag har inget emot att folk är fulla, att man dansar omkring men man kan väl försöööka göra så att alla har trevligt om man har chansen lixom?

Nej fy fan. det var sista gången jag står på DEN läktaren.

jag är en sucker för gamla disneyrullar. och just idag är jag så himla sugen på att titta på en.. tänkte därför redovisa lite kort för er, mina favorit moments i dessa gamla fina klassiker...

Vi börjar med askungen.



I denna makalöst vackra film är absolut min favorit del en liten doldis scen. nämligen när de sjunger denhär låten, så oerhört vackert och jag kan komma på mig själv med att "mmm"-a på den här när jag går på stan.



ååh, sen älskar jag ju det här också.. vilken röst hon har. jag ryser.



En annan klar favorit är bambi.



Också så otroligt fint målad och hela ljudbilden är så passande. Jag var livrädd för den här filmen som barn och idag tänker jag ibland, när man åker bil på långa landsvägar i det kyliga morgondiset, på rådjuren ute på fälten eller inne i en mörka och kalla skogen. Man kommer på sig själv med att älska nordisk natur och dess mystik.
Det bästa med hela Bambi är dock denhär scenen, för den är så söt men ändå skrämmande (tyvärr är inte hela låten med i klippet, sen börjar det ju "oska" med symbaler efter ett tag..hehe.).  fint helt enkelt.




Peter Pan har en speciell plats i mitt hjärta också.
Åh. helt underbar.


Jag älskar allt med denhär filmen. kan omöjligt välja ett favorit moment. därför tar jag bara introt.
alltså LYSSSSNNAAAAAAAA vilken OTROOOOLIG komposition, det låter så drömmskt och sagolikt, som att en bok plötsligt talar, som att du läser med öron och ögon och lever i en saga. inte nåt jäkla Hannah Montana-daltande här inte. Fullskalig orkester och rysning längst hela ryggraden ska det vara.
det är så himlans fint att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.




Ett annat intro som är fruuuuuuuuuuuuuuktansvärt bra är introt till Pocahontas.



Jag säger bara. kolla färgerna. kolla naturen. lyssna på kören.
åh. ämnet, budskapen, miljöerna. jag blir helt kär i den här filmen.



fruktansvärt fint målat,, här är en till favorit del, där texten och bilderna VERKLIGEN på ett intelligent sätt frambringar budskapet. Ibland tycker jag det är synd att inte alla vuxit upp med dessa filmer. att inte fler vuxna omfamnat budskapet om människors lika värde. oavsett ursprung. att det finns fler perspektiv.


Skönheten & Odjuret är en annan favorit.



klippet säger allt. mystiken, måleriet. åh. jag älskar det här.





Och tillsist Ringaren i Notre Dame.
Jag tröttnar aldrig på den.



precis som i Peter Pan älskar jag allt med denhär filmen. temat, konceptet, miljöerna.
Därför får ni se på introt och bli AMAZED av den otroliga kvalitén på detta mästerverk.




och lägg märke till snön, Frollos häst och den otrooooooooooooliga kören och the high pitch note i slutet av låten. oj oj oj. ståpäls.

Just nu vill jag ha:



en mintgrön tröja..



ett stycke inspriration...



nya bågar...



det här taket...



hennes hår- och ögonfärg...



hans vardag...




den här välfyllda skohyllan..



den här lägenheten.



dom här grabbarna som mitt crew...



den här som en tavla på min vägg..



tackåadjö.

Det är såhär.
Min filmlista kommer snart att fortsätta men tills dess kan jag bjuda på en liten treat.
Trailern till en av mina favoritfilmer. 
Otrolig musik, vacker miljö, bra story och suuuper klyftig dialog.

Det är den franska Les Choristes.

 


Och om man gillar vemod, vacker musik, nyckelben och lycka som syns i barns ögon, så bara måste jag rekomendera den här filmen till dig.

För er som är lite mer bevandrade i franska kan jag även länka till den franska trailern. Där lite mer av handlingen blottas.





Sen lovar jag er att ni kommer sitta som jag och räkna dagarna tills soundtracket kommer upp igen på spotify.


Hursomhelst - en otroligt vacker film. Själv är jag lite kär i lille Pépinot.
bisous

Bäst 1:16,, snacka om att jamma-loss!!

Ibland blir jag lite rädd.
Lite rädd för alla mina medmänniskors räkning.
Jag får lite pensionärs-tendenser och blir rädd för teknik.

Jag lyssnade lite på P3 populär härom dagen där de diskuterade (fast alla tyckte samma sak så det var väl lite mer en meningslös reflektion, naiva människor imellan) smart-phone fenomenet med Alfapet.
"Är detta bra?" frågade programledaren Tara.
"JA SUUUPERKUUUL" blev det enhälliga svaret. med motiveringen "då kan man ju hinna med det medan man gör allt annat, får en liten pling när det är ens tur, hihi".
jag. blir. så. trött.

Jag ryser vid tanken att man "förnyar" sällskapsspel. borde döpas om till a-socialaspel i sånt fall. DET kan de väl ändå vara ärliga med, de där "app-skaparna"..?

Själva syftet med sällskapsspel är att ses, prata om allt annat i livet, medan man lite slött slår tärning och gör sig lite rolig över frågor på Tp. Det är ett medel för att engagera samtliga i umgänget till någon form av diskution. Ett skyddsnät, så att säga, för umgängen.. men dessutom kan det vara roligt och ibland spännande.

All denna gemensamma och sällskapssamma känslan försvinner om man teknologiserar-sällskapsspel!?
Så fruktansvärt dumt.

Vidare håller verkligen inte argumentet "då hinner man med så mycket annat". nej.
Det är precis samma dumma resonemang som råder när man pratar om jobb-mail i mobilen.
stress stress stress
varför ska man multi-task:a PRECIS hela tiden?
när man gått hem från jobbet så är man hemma (man kan väl få ringa om kontoret brinner ner eller om något annat viktigt händer).
när man spelar spel så träffar man folk och UMGÅS.

Alltså kalla mig pensionär, kalla mig bakåtsträvande, kalla mig retrotönt.
MEN jag kommer ALDRIG för mitt liv att "checka in" på olika ställen på facebook (det betyder bara att man haft för trist jävla konversation att någon langat upp mobilen och börjat klicka runt), eller spela sällskapsspel på en app, eller svara på mail i mobilen.
ALDRIG.

Det är samma rädsla om kryper sig på när min kompis systerdotter (som är ynka 3 år) kan spela 'Angry Birds' på en iphone men inte kan snacka ordentligt eller läsa.
Det är samma rädsla som kommer när jag ser 8-åringar med en mobil tryckt mot örat.
När barnböcker läses på touch pad, förvandlas till itunes filer, blir till tv-spel och blue-ray filmer.

Jag blir så stressad av ett ständigt plingande, surrande och "ett nytt meddelande". allt som kan missas om man inte har radarn på högspänn, inte har batterier på mobilen eller när internet på jobbet ligger nere.
Man dör lite av stress.
Man är så beroende.
google, mail, wikipedia, bloggar, facebook, twitter,
Ingen får information utan dessa kanaler.

Fakta finns så löjligt tillgängligt att framtida generationer kanske inte behöver kunna ett skit än HUR man använder internets sökmotorer.
Ingen vet längre vad som är en råvara.
Ingen vet hur man snickrar ihop en byrå utan IKEA-instruktionerna.
Ingen vet vilket år Ronald Regan var president.
Ingen vet vad huvudstaden i Bolivia heter.
Ingen vet vem Ingrid Bergman var.
Ingen förstår hur ett ett USB fungerar. Att allt, förut, lagrats på i pärmar!

Alla tar all information förgivet
Allt kan googlas fram, ett litet klick så har man allt.

Om man då "flyttar" det sociala livet FRÅN det riktiga livet och lägger in det elektroniskt i form av; facebook chatt med din kompis över smartphone, sällskapsspel-dejt i smartphonen med gamla vänner etc.
Vart hamnar vi då?
Vad blir det kvar av oss då?
om vi ska vara 100% uppkopplade hela dygnet.

Det blir inget kvar tror jag.
Ingenting alls.
Faktiskt.
En stressig hög kanske.

väldigt kul:


katla är så bra.

Kanske den bästa låten någonsin.




Får mig att tänka på:

bra låt.. och video.. thank you Oasis.

 

Läs det här
om
Niotillfem dvs Sandra.

Min kommentar:
"Men ta och lugna dig. om du någonsin har läst något som niotillfem skrivit seriöst kan du ju se hur hennes världsbild ser ut (hennes inlägg om tidningen SOLO, ätstörningar etc).
Hennes världbild har definitivt ljuspunkter.
 
visst, det är nog inte bra att alla 14-åringar som läser hennes blogg och ser upp till henne, drömmer om hennes livsstil och rosetter, får en skev bild av att verkligheten för människor som inte är lika priviligerade som henne (in terms of hennes liv i USA osv).
MEN. här glömmer du ett viktigt fakta. niotillfem romantiserar ALLTID just FÖR ATT romantisera. ingen (och verkligen INTE niotillfem, baserat på hennes seriösa ÅSIKTS-inlägg kring tex. kvinnan) är så pass naiv att hon "ignorerar" de förfärliga i vad naturkatastrofer kan förorsaka. men som sagt. niotillfem står ju för själva romantiseringen. hon out:ar inte i sin blogg (som bygger på ROMANTISERING) om hon blir orolig, rädd etc. eftersom det är inte DET hennes blogg går ut på. Hon rapporterar aldrig om nyheter, aldrig om politik, aldrig om svält, död etc.
Om hennes läsare ville ha en realistisk och sammhällsbeskrivande text skulle de kunna läst The New York Times, en avhandling av en forskare eller DN.

Vidare, att hennes feel-good-blogg (som det faktiskt är) endast skulle grunda sig på hennes PENGAR är ju en överdrift. Hennes blogg bygger inte på konsumtion (kolla Elin Klings blogg om du vill snacka om någon som har ingen utbildning-> tjänar grova pengar-> köper dyra kläder for show off på en meningslös hemsida)

Niotillfem skriver romantiserande om gamla pojkvänner, bilder, filmer, saker hon tycker om/tycker mindre om.
Precis de läsarna vill ha när de klickar in på hennes ultimata feel-good blogg med romantik i överflöd.
Hon ger läsarna vad de förväntar sig. en låtlista, rödvin, sällskapsspel etc.

Om inte DU förstår att detta är hennes koncept så är det ju DU som borde sluta lusläsa hennes blogg och istället söka dig bortåt dn.se."




Personligen älskar jag niotillfem. bloggen är helt suverän.
Keep on doing what you're doing Sandra. Jag väldigt vill gärna ta del av din drömmska värld. annars drunknar vi i nyheter om mord, våldtäkt, svält, klimathotet, kärnvapen, k-pistar, kvinnoförtryck, främlingsfientlighet, homofobi, pedofiler, sparkar och slag, ångest, stress, självmord, tårar, ilska och hat.
Du skapar en mycket mycket fin blogg som gång på gång får mig att glömma den tristess man så lätt känner.

Puss på dig och, om jag kunde, skulle jag skicka dig min alldeles egna lilla lapp med en cykel på.