Du stack ett hål i min kevlarsjäl

Idag fyller du år. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, tänkte först bli nostalgisk, ångestladdat sentimental och älta ännu en gång. Jag menar, här sitter jag ju och 'bryr mig'.
Sen tänkte jag bli hatisk. Skriva hur jag önskar dig olycka eller att du är dum i huvudet.
Men sen är det ju så att jag inte tänker ljuga. Du är underbar och du kommer nog alltid vara det i mina ögon, men feg kommer du också vara.

Det sista jag sa till dig var "Nu ses vi aldrig mer" Du sa: "Men säg inte så, vi får ta en öl och snacka filosofi någon gång". Jag ryckte på axlarna, log lite snett, vi visste båda att vi inte skulle ses. Du kramade om mig och gav mig en lätt puss. Jag kramade tillbaka, hårt och länge. Höll dig kvar som om det skulle få dig att ångra dig, förstå eller våga. Du släppte och tittade på mig med dom där förbaskat fina ögonen. Log. Och sen gick du. 
Det var så det var. Det är så det lämnades att glömmas bort, förträngas, förnekas eller rent ut sagt begravas.

Idag fyller du år och jag vill inte säga grattis.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0