sparkspropaganda

Jag avskyr snåla människor.

Det behöver nödvändigtvis inte gälla pengar eller rena materiella saker utan den psykiska snålheten är nästan värre.
Peroner som inte är tillmötesgående eller som helt enkelt inte bjuder på något. Kom igen, cut me some slack.
Jag ringer till ett företag jag brukade sammarbeta med.
"Skulle du kanske vilja skriva en kort rad om vårat sammarbete?"
"Nej, jag känner inte att jag är rätt person" svarar telefonrösten.
"Men du var ju min kontaktperson och vi hade kontinuerligt utbyte av information?"
"Nej, det känner inte riktigt jag, men lycka till iallafall"
Nehe. Synd.
Där rök rätt mycket för mig. Bara för att du var för snål med din tid, snål med din generositet, snål med hjälp.
Men ett "lycka till" fick man, ja, tack? Du har ändå försvårat min framtid. Schysst.
Var och en får klara sig själv.

Kanske är det för att jag inte är 65+ som telefonrösten känner möjligheten att neka mig. Det är ju lättare när man har en ålderskillnad på 30 bast? (Men detta kommer jag återkomma till någon annan dag).

Snålheten kommer i så många former.
I somras beställde vi in en kanna sangria på en semesterort någonstans i det sommarvarma Sverige. Alla äter god mat och dricker den utsökta sangrian till, glada i hågen, glada på livet. 
När notan kommer in säger någon i sällskapet; "Är det någon som känner att den kan ta och betala sangria-kannan eller? Så delar upp priset sen".
Den snåla ser förbryllat upp; "Men vi har ju druckit olika mycket, du (pekar mot en annan i sällskapet), du drack minsann 2 glas".
Sangria-kannan ångrar alla bittert när den snåla delar priset på hur många dl det, uppskattningsvis, gick i kannan. Och hur många dl det går i ett glas. Varpå personen, minsann, har haft stenkoll på samtliga i sällskapets konsumption av sangria.
Trevligt. Verkligen.

Ett annat exempel.
En vän till mig var bjuden på nyårsmiddag. Det serverades champagne till fördrink, toastskagen med löjrom, entrecôte och tillsist sorbet med färsk frukt. Flådigt värre.  
Nyår är ju festligt. Då ska man ha det flådigt..typ..
Någon dag senare ringer värden för middagen till min vän.
"Du är skyldig mig pengar"
Ja, det var 'notan' på den 'bjudna' middagen min vän inte betalat. 250:- per skalle.
Inte så flådigt längre.
Inte så festligt.

Denna trötta mentalitet.
Vad hände med:
"Det jämnar ut sig"
eller
"Jo visst, det kan jag göra, den bjuder jag på för att hjälpa dig"

Inte nån jävla "vi-gör-en-lista-på-allt-och-så-räknar-vi-ut-på-öret-vad-man-ska-betala" 
(Påminner om en jättebra novell ur Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år", som heter "Sagan om rättvisa Gudrun". Haha. Hon blir så arg att inte män kan föda barn. Nej tamejfan, livet är inte precis rättvist och det går inte alltid att göra en lista, som man sen kan dela på.)

eller "Nej, jag är inte riktigt rätt person"


Nehe.
hejdå på dig med. din snåla jävla kossa.