Substitutdator.
Idag är första riktiga sommardagen och vinterns mörker och kyla lixom rinner av det svenska folket. Plötsligt klipper hela grannskapet gräsmattan som vuxit sig vild under den korta våren och plötsligt ska shortsen plockas fram för nu är det ju ändå 20 grader i skuggan.
Vet ni vad.
Man ska aldrig glömma hur fint det är nu, man måste komma ihåg det till hösten och vintern, de dagar man fryser när man vandrar hem under natriumlampornas sken på snötäckta gator och svarta hus. Man måste komma ihåg hur det luktar nu, hur den sopade asfalten känns när du går, hur fjärilar fladdrar förbi och hur livfullt allt är med gröna löv. Man måste minnas hur det känns när vinden går från att vara isande kall till varm. Hur man kan gå ut utan att svepa sina kläder tätare runt sig och borra ner näsan i halsduken.
Välkommen sommaren, hoppas du stannar länge, för SOM vi har väntat.

jaha. min dator är för evigt död. efter snart 2 månader på "lagning".
jaha.

Ett måste om ni är intresserade av film. Otrolig vacker och soundtracket. -ÅH.

Sedan mitten på förra månaden har jag väl tänkt på:



och i öronen har jag mestadels haft:

Hm. blogg-appen är sämst. bilderna vill inte och datorn är på villovägar.
jag. hatar. datormekaniker.

Det lixom rycker i fingrarna om kvällarna och jag har ingenstans att skriva allt.
jag, som brukar skriva mycket, ideer, inspiration, mål, historier osv, är plötsligt helt handikappad.
jag har så många dokument som är halvskrivna historier på min käraste lilla dator och nu är allt i riskzonen.
well well, thats life i guess.
Det handlar inte om att skriva för att någon ska läsa och tycka, mest bara om att få rensa tankarna, få ladda ur uppslag till framtida böcker eller få slösurfa runt bland musik eller tumblrs.
Samtidigt är det skönt att ha så mkt dötid utan dator, jag har läst böcker, städat och pluggat..
men det kommer till en punkt då det är ohållbart, jag vill kolla nyheter, program jag missat, rätta den där labben som skulle in för en månad sen, skriva ner alla idéer men kanske mest känslor.

Den här våren har hittills varit mycket underlig på många sätt. Så mycket dåligt har hänt när man egentligen ska vara glad ("det är ju vår"). På så sätt kanske det är lite tur i allt det hemska, det där med att det är ljust alltså.
Om det hade varit höst hade nog inte alla orkat riktigt. Orkat stötta alla som behöver, för det är så himlans många som behöver sina vänner just nu.
Så många som behöver en enad front emot alla otäckheter som sveper in med pollen.
Problem med livet helt enkelt.
Jag vet inte riktigt vad det är, eller varför allt händer på en gång, varför vardagen plötsligt fallerar för de flesta. Men jag undrar om det inte har med att göra att vi inte är barn längre. Plötsligt blev alla så vuxna och har väldigt RIKTIGA problem,, inget kompistjafs, inget skitsnack,, nej, alltså RIKTIGA problem. Saker som sätter allt i perspektiv. Livet, Framtiden, Kärleken, Familjen, Pengar.
STORA saker och svåra val (om man ens har nåot val).
Det har varit jobbigt för alla nu när det blev vår.

Men vad ska man göra egentligen? Tiden tickar ju på och bussarna fortsätter gå ett kvarter bort. Gruset sopas upp från gatorna och krokusarna kämpar sig upp ur gräsmattan.
Det blir vår, snart sommar och det finns ingenting man kan göra åt det.
Även om många av oss vill skrika: Nej stopp sluta, låt mig andas lite.
Så kommer det fortsätta ändå och det är bara att acceptera på något sjukt sätt.
Man måste försöka hålla huvudet högt och fortsätta. Såklart blir detta svårare för vissa. Klumpen i maten växer när jag tänker på dom som har det extra svårt. finaste finaste människorna och hemska hemska saker. Men vad ska man göra, man stöttar på så många håll att dominoplattorna faller innåt bildar en liten indian-tipi över mitt huvud. Men man måste försöka hålla en enad front. Använda tre H.

Hålla om
Hålla käft
Hälla i

Det är egentligen det man kan göra, tills den här förbannade våren behagar passera.



(tavla av Karin Broos förresten, helt otrolig om ni frågar mig, hon är en favorit)

En person som, tamejfan, alltid klär sig helt extraordinärt fint är vanillascented.

Stilrent, klassiskt och medvetet.
Jättesnyggt.

Idag fyller du år. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, tänkte först bli nostalgisk, ångestladdat sentimental och älta ännu en gång. Jag menar, här sitter jag ju och 'bryr mig'.
Sen tänkte jag bli hatisk. Skriva hur jag önskar dig olycka eller att du är dum i huvudet.
Men sen är det ju så att jag inte tänker ljuga. Du är underbar och du kommer nog alltid vara det i mina ögon, men feg kommer du också vara.

Det sista jag sa till dig var "Nu ses vi aldrig mer" Du sa: "Men säg inte så, vi får ta en öl och snacka filosofi någon gång". Jag ryckte på axlarna, log lite snett, vi visste båda att vi inte skulle ses. Du kramade om mig och gav mig en lätt puss. Jag kramade tillbaka, hårt och länge. Höll dig kvar som om det skulle få dig att ångra dig, förstå eller våga. Du släppte och tittade på mig med dom där förbaskat fina ögonen. Log. Och sen gick du. 
Det var så det var. Det är så det lämnades att glömmas bort, förträngas, förnekas eller rent ut sagt begravas.

Idag fyller du år och jag vill inte säga grattis.

Skyller återigen frånvaron på datorhaveri, men nu laddar jag ner app-fan såå nu blire inte så längre. hejhopp.
p.s. kan även tipsa om att Killing Zoe Again är tillbaka också, som jag har längtat!! d.s.