Edith la p'tit môme Piaf

Edith Piaf dog imorgon, alltså den 11 oktober 1963.
Jag fullkomligt älskar henne. Sån ärlighet och styrka i rösten.
Klarade inte av att titta på hela "La vie en rose" (filmen om henne) för att hennes liv var drabbat av så mycket sorg så man gick helt sönder av att titta.
Hennes känslor kommer fram i musiken på ett sätt som är mycket ovanligt.
Hursomhelst är hon en av mina bästa. Underbar.
Verkligen en hjältinna.
Och texterna. ÅH.
 
Mina absoluta favoriter av henne är (kanske alla uppenbara, utan inbördes ordning):
La foule
L'accordéoniste (texten!!!!)
La vie en rose (som hon skrivit själv till boxaren Marcel Cerdan som dog i en flyolycka)
J'm'en fous pas mal
Padam, Padam (texten!!!)
Milord
Plus bleu que tes yeux
Non, je ne regrette rien (såklart, den sista hon skrev)
 
Så sök på spotify eller titta på youtube, hon är lika fin live.
 
RIP.
 
 
 
 

10 stycken fingrar som leker på min hud

Tänkte skippa "hej igen" för det är nog ingen kvar att säg hej till.
Lite så är ar det just nu, med allt egentligen. Trots att man hittat lite "rätt" så känns de,t emellanåt, tomt. (shit ska hon klaga nu igen? -nej faktiskt inte klaga, bara reflektera.)  Jag är lite ensam tror jag bara i ärlighetens namn. Jag menar man har ju sitt liv och vänner och familj men när man återvänder till vardagens lunk så blir man lätt lite vemodig. Löven faller nu och det regnar. Asfalten blir blank och man kan stå i timmar och titta på ljuset från lyktorna som speglar sig på den blanka ytan, jag har alltid tyckt det ser ut som en egen galax, sådär på marken, en ny finns där i asfalten i ljuset från varje lampa.
Jag har en tendens att fundera väldigt mycket på hösten, lyssna på Lars Winnerbäcks - Söndermarken, Imperiets - I hennes sovrum, allt med Simon & Garfunkle och Bob Dylans version av Tomorrows such a long time.
 
Man pluggar, åker hem, pluggar mer, läser något annat, önskar man orkat plugga mer.
Man blir full, säger saker man ångrar ute i duggregnet, går hem och fryser.
 
Så går en dag av våra liv som aldrig kommer åter. (För att sno en titel av Jonas Gardell).
Jag suckar och tittar ut igen. Regnet rinner på fönstret, en hund skäller långt borta.
 
 
 
 
 
 

10 stycken fingrar som leker på min hud

Tänkte skippa "hej igen" för det är nog ingen kvar att säg hej till.
Lite så är ar det just nu, med allt egentligen. Trots att man hittat lite "rätt" så känns de,t emellanåt, tomt. (shit ska hon klaga nu igen? -nej faktiskt inte klaga, bara reflektera.)  Jag är lite ensam tror jag bara i ärlighetens namn. Jag menar man har ju sitt liv och vänner och familj men när man återvänder till vardagens lunk så blir man lätt lite vemodig. Löven faller nu och det regnar. Asfalten blir blank och man kan stå i timmar och titta på ljuset från lyktorna som speglar sig på den blanka ytan, jag har alltid tyckt det ser ut som en egen galax, sådär på marken, en ny finns där i asfalten i ljuset från varje lampa.
Jag har en tendens att fundera väldigt mycket på hösten, lyssna på Lars Winnerbäcks - Söndermarken, Imperiets - I hennes sovrum, allt med Simon & Garfunkle och Bob Dylans version av Tomorrows such a long time.
 
Man pluggar, åker hem, pluggar mer, läser något annat, önskar man orkat plugga mer.
Man blir full, säger saker man ångrar ute i duggregnet, går hem och fryser.
 
Så går en dag av våra liv som aldrig kommer åter. (För att sno en titel av Jonas Gardell).
Jag suckar och tittar ut igen. Regnet rinner på fönstret, en hund skäller långt borta.
 
 
 
 
 
 

Vet hut, Fredrik Åkare.

Substitutdator.
Idag är första riktiga sommardagen och vinterns mörker och kyla lixom rinner av det svenska folket. Plötsligt klipper hela grannskapet gräsmattan som vuxit sig vild under den korta våren och plötsligt ska shortsen plockas fram för nu är det ju ändå 20 grader i skuggan.
Vet ni vad.
Man ska aldrig glömma hur fint det är nu, man måste komma ihåg det till hösten och vintern, de dagar man fryser när man vandrar hem under natriumlampornas sken på snötäckta gator och svarta hus. Man måste komma ihåg hur det luktar nu, hur den sopade asfalten känns när du går, hur fjärilar fladdrar förbi och hur livfullt allt är med gröna löv. Man måste minnas hur det känns när vinden går från att vara isande kall till varm. Hur man kan gå ut utan att svepa sina kläder tätare runt sig och borra ner näsan i halsduken.
Välkommen sommaren, hoppas du stannar länge, för SOM vi har väntat.


noo

jaha. min dator är för evigt död. efter snart 2 månader på "lagning".
jaha.


curriculum


The secret of kells


Ett måste om ni är intresserade av film. Otrolig vacker och soundtracket. -ÅH.


On my mind lately

Sedan mitten på förra månaden har jag väl tänkt på:



och i öronen har jag mestadels haft:


venez les filles


frånvarande

Hm. blogg-appen är sämst. bilderna vill inte och datorn är på villovägar.
jag. hatar. datormekaniker.

Det lixom rycker i fingrarna om kvällarna och jag har ingenstans att skriva allt.
jag, som brukar skriva mycket, ideer, inspiration, mål, historier osv, är plötsligt helt handikappad.
jag har så många dokument som är halvskrivna historier på min käraste lilla dator och nu är allt i riskzonen.
well well, thats life i guess.
Det handlar inte om att skriva för att någon ska läsa och tycka, mest bara om att få rensa tankarna, få ladda ur uppslag till framtida böcker eller få slösurfa runt bland musik eller tumblrs.
Samtidigt är det skönt att ha så mkt dötid utan dator, jag har läst böcker, städat och pluggat..
men det kommer till en punkt då det är ohållbart, jag vill kolla nyheter, program jag missat, rätta den där labben som skulle in för en månad sen, skriva ner alla idéer men kanske mest känslor.

Den här våren har hittills varit mycket underlig på många sätt. Så mycket dåligt har hänt när man egentligen ska vara glad ("det är ju vår"). På så sätt kanske det är lite tur i allt det hemska, det där med att det är ljust alltså.
Om det hade varit höst hade nog inte alla orkat riktigt. Orkat stötta alla som behöver, för det är så himlans många som behöver sina vänner just nu.
Så många som behöver en enad front emot alla otäckheter som sveper in med pollen.
Problem med livet helt enkelt.
Jag vet inte riktigt vad det är, eller varför allt händer på en gång, varför vardagen plötsligt fallerar för de flesta. Men jag undrar om det inte har med att göra att vi inte är barn längre. Plötsligt blev alla så vuxna och har väldigt RIKTIGA problem,, inget kompistjafs, inget skitsnack,, nej, alltså RIKTIGA problem. Saker som sätter allt i perspektiv. Livet, Framtiden, Kärleken, Familjen, Pengar.
STORA saker och svåra val (om man ens har nåot val).
Det har varit jobbigt för alla nu när det blev vår.

Men vad ska man göra egentligen? Tiden tickar ju på och bussarna fortsätter gå ett kvarter bort. Gruset sopas upp från gatorna och krokusarna kämpar sig upp ur gräsmattan.
Det blir vår, snart sommar och det finns ingenting man kan göra åt det.
Även om många av oss vill skrika: Nej stopp sluta, låt mig andas lite.
Så kommer det fortsätta ändå och det är bara att acceptera på något sjukt sätt.
Man måste försöka hålla huvudet högt och fortsätta. Såklart blir detta svårare för vissa. Klumpen i maten växer när jag tänker på dom som har det extra svårt. finaste finaste människorna och hemska hemska saker. Men vad ska man göra, man stöttar på så många håll att dominoplattorna faller innåt bildar en liten indian-tipi över mitt huvud. Men man måste försöka hålla en enad front. Använda tre H.

Hålla om
Hålla käft
Hälla i

Det är egentligen det man kan göra, tills den här förbannade våren behagar passera.



(tavla av Karin Broos förresten, helt otrolig om ni frågar mig, hon är en favorit)

Coleur du temps

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-2/2624946/images/2012/pic_193085862.jpg" class="image">


vanilla is my favorite

En person som, tamejfan, alltid klär sig helt extraordinärt fint är vanillascented.

Stilrent, klassiskt och medvetet.
Jättesnyggt.



030812 i öronen

image descriptionimage descriptionimage descriptionimage description

Du stack ett hål i min kevlarsjäl

Idag fyller du år. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, tänkte först bli nostalgisk, ångestladdat sentimental och älta ännu en gång. Jag menar, här sitter jag ju och 'bryr mig'.
Sen tänkte jag bli hatisk. Skriva hur jag önskar dig olycka eller att du är dum i huvudet.
Men sen är det ju så att jag inte tänker ljuga. Du är underbar och du kommer nog alltid vara det i mina ögon, men feg kommer du också vara.

Det sista jag sa till dig var "Nu ses vi aldrig mer" Du sa: "Men säg inte så, vi får ta en öl och snacka filosofi någon gång". Jag ryckte på axlarna, log lite snett, vi visste båda att vi inte skulle ses. Du kramade om mig och gav mig en lätt puss. Jag kramade tillbaka, hårt och länge. Höll dig kvar som om det skulle få dig att ångra dig, förstå eller våga. Du släppte och tittade på mig med dom där förbaskat fina ögonen. Log. Och sen gick du. 
Det var så det var. Det är så det lämnades att glömmas bort, förträngas, förnekas eller rent ut sagt begravas.

Idag fyller du år och jag vill inte säga grattis.


21:52

Skyller återigen frånvaron på datorhaveri, men nu laddar jag ner app-fan såå nu blire inte så längre. hejhopp.
p.s. kan även tipsa om att Killing Zoe Again är tillbaka också, som jag har längtat!! d.s.


RSS 2.0