sparkspropaganda

lyssnade en liten stund på humorhimelen på P3 i eftermiddags där de spelade det här klippet.

Humorhimelen tycker jag annars brukar vara supertråkigt och fylld med lam och ointelligent humor.
men det här var faktiskt oväntat.

PangPrego-gänget har gjort gamla testamentet i musikalform.


lyssna och döm själv.

Om jag hade haft denhär utsikten ikväll:


Skulle jag kört den här låten:
Traks - Get ready (Guido.reedit) by guido minisky

Varit såhär kaxig:


Kännt mig som en sånhär ungkarl:


Helst haft på mig det som damen till vänster har på sig:



Haft det här som logga:



Varit såhär cool och lugn:



Och såklart, hade alla dansat såhär:

Poster jag vill ha:



Vänner jag vill ha:


Tapet jag vill ha:


Grannar jag vill ha:


Kontor jag vill ha:



Utklädnag jag vill ha:


Skor jag vill äga;


Man jag vill ha:

Att försöka beskriva senationen av att höra ett stycke klassisk musik framföras, är precis som att beskriva hur man känner när man får en kram av någon man tycker om, hur man känner sig när man slår upp ögonen och solen går upp utanför ditt fönster och sipprar in igenom gardinen, det är att försöka beskriva hur en tavla får dig att känna i hjärtat.
Nästan helt omöjligt.
rysningar av glädje förökar sig i kroppen, du ler och förundras över fenomenet.
Här. just NU. spelas musik som är nästintill utdöd pga elektronik. men här sitter kvinnor och män som övat i flera flera år för att lära sig sitt instrument och SPELAR bara för DIG. Utan autotune och utan mikrofoner. DU hör vad de spelar. du hör hur orkestern drar in luft för att ge sig ut i nästa sats i noterna. Du ser hur de rör sig, likt ett hav framför dig, lever med i musiken. stråkar dras, tromboner fylls med luft. dirigenten gestikulerar med hela kroppen, ja, armarna, benen, går upp på tå, visar takterna för de trogna musikerna, mjukheten eller hårdheten. klarinetten får solo, kontrabasen kommer in, cello kompar, tromboner, valthorn, första fiol, andra fiol och viola.
orkestern får utrymme att explodera, trianglar, slagverk, ja tillochmed harpan.

och det är så vackert. det är så fulländat.
och jag tänker att, fan, det är det här som är musik. och sen låter jag det skölja över mig som en varm omslutande massa av talang, övning, förstånd och konstnärskap.



Mahlers 1:a Symfoni, Sats 2.

Den 4:e jubileums konserten för 75:års jubileet av Sverigesradios Symfoniorkester var helt enastående bra. (där bl a Mahlers 1:a framfördes).
och man kan fan inte göra annat än att hålla med, för man vet inte vad klassisk musik ÄR, förrän man suttit i samma rum som en fullskalig orkester.

ojojoj nu blev det många musikinlägg inom kort tid,, men jag var bara tvungen.
den ultimata höstlåten kommer här.
 (SNÄLLA IGNORERA det skitdumma bildspelet)




ni får ta och kolla på dom här bilderna istället och lyssna på texten för fan;
världen breder ut sig utan farthinder, konsumkort och nypon.





Söndermarken jagar mig, men jag är inte där.

hehe. nu blire låt-hets IGEN.
Rolling stone magazine har nämligen listat de 15 bästa visslings-låtarna. asbra tycker jag!
här är de 7 bästa, och i fetstil är de låtar jag gillar mest! dvs. nästan alla..

1. Guns'n'Roses - 'Patience' (1989)
2. Scorpions - 'Winds of Change' (1991)
3. Bobby McFerrin - 'Don't Worry, Be Happy' (1988)
4. Edward Sharpe and the Magnetic Zeroes - 'Home' (2010)
5. The Black Keys - 'Tighten Up' (2010)
6. Otis Redding - 'Dock of the Bay' (1968)
7. Peter Bjorn and John - 'Young Folks' (2006)

Förmodligen ett av de absolut mest episka låtar jag vet.
Den har något gudaaktigt och mystikt kring den, jag tänker på öken, berg, nätter, moln, dygn som passerar, naturen som tar över, men samtidigt på människan.

Jag säger bara; slut ögonen och lyssna verkligen på det här otroliga stycket musik.
Tur som fan att ennio fick polarpriset för något år sedan.
det här är bara för bra.
(tips, lyssna på spotify, bättre ljud kvalitet där).



it gives me the chills..

jag älskar simon and garfunkel. har alltid gjort. kommer förmodligen alltid göra. så poetiskt och sällsynt vackert.
köpte precis en LP med soundtracket av The Graduate, av just dom. fick mig att komma ihåg hur mycket jag verkligen älskar deras musik.
några av de bästa låtarna är självklart:

The boxer
Sound of Silence
For Emily, whenever i may find her
A poem on the underground wall
I am a rock
Wednesday morning 3AM
The only living boy in new york
April, come she will
Song for the asking
America
At the Zoo
Scarborough fair
The 59th street bridge song
Cecilia
Mrs. Robinson
Bridge over troubled water
The dangeling conversation
Homeward bound

så otroligt bra.

ÅÅÅÅHHH FJHFKAKJKDJHGJSD!!!!
SÅNT HÄR GÖR MIG FÖRbANNAAAAAAD:
"Blondinbella vs. Quetzala,"
åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååh
Läs det här av Hanna Hellquist
läs det här av Yockis

GAH. jag blir galen.
vadå det är en "debatt om feminism"?
att ta en livsstilsblogg som ett seriöst forum för förebilder är ett skämt,
man kan välja att publicera vad som helt om vem som helst på en blogg.
precis som vissa väljer att romantisera kring droger, publicera bilder på catwalk-mode från NY när de egentligen bor i linköping, ,  skriver bara texter om kärlek, publicerar foton på svältande barn  eller verkar köpa nya kläder varje dag. -ITS ALL FAKE.
alla som driver en blogg har ett vanligt liv, man måste också äta, sova, umgås med andra, prata med mamma, gå ut med hunden, köpa mat på ica, sova osv.  - allt det man inte publicerar finns också där.
även hos blondinbella och quetzala. deras respektive vardag består också av stunder där de inte "tänker på framtiden och planerar nästa projekt" à la blondi eller "sväljer ned 4 antrax med kallt kaffe" à la quet.

Man slås av hur denna "internet debatt" tagit form. varför- undrar jag. det här är ingen debatt. en blogg är inte ett seriöst forum, och bör inte behandlas därefter. det är en internet-dagbok. om blondinbella vill att alla i hela världen ska veta hur extremt hurtig och rosa glittrande och moderat-engagerad man kan vara - så fine. det är det hon väljer att skriva om.
om quetzala vill skriva om hennes ångest - så fine. skriv away.
 
jag säger att ingedera är bra. jag tycker att det är tråkigt att starka kvinnor utan hävdningsbehov är sällsynta. jag ser på Killing Zoe again. läser hennes blogg. självständig kvinna som står på egna ben. elsa billgren, lever sitt fantastiska liv utan sväva i det blå.

Det jag vänder mig mot i den här påhittade "debatten" om bloggare är att detta absolut inte har någonting med kvinnan att göra. varför ska man blanda in feminism i detta? varför handlar inte det här om bloggar i allmänhet?
ingen skrek av smärta för en "förebilds död" när alex schulman var på topp och ratade det mesta. var en "dålig förebild".
jag tycker inte att man kan se till livsstils bloggare som förebilder, det är en offentlig dagbok som porträtterar PRECIS den dela n av livet som författaren väljer att visa upp.
man kan inte härleda en persons hela "förebilds-förmåga" utifrån ett egoistiskt självporträtt. 


och var för denna hets om kvinnliga förebilder? är det ont om dom på något vis? 

idioter.

"Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarna. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.

Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!"





av August Strindberg. - totalt brilljant.

det här tänker jag på idag:



och såhär vill jag vara klädd:


Det här vill jag äta:


Det här vill jag se:


Sen vill jag göra lite sånt här:


sen vill jag svida om till det här:


göra lite sånthär:


och sen ta några vin extra med dom här:



oh, it could have been such a FAB day.

He stumbled into faith and thought,
"God, this is all there is?"
The pictures in his mind arose,
And began to breathe.
And all the gods and all the worlds
Began colliding on a
Backdrop of
Blue.

Blue lips,
Blue veins.

He took a step, but then felt tired.
He said, "I'll rest a little while."
But when he tried to walk again,
He wasn't a child.
And all the people hurried past,
Real fast,
And no one ever smiled.

Blue lips,
Blue veins.
Blue,
The color of our planet from far, far away.
Blue lips,
Blue veins.
Blue,
The color of our planet from far, far away.

He stumbled into faith and thought,
"God, this is all there is?"
The pictures in his mind arose,
And began to breathe.
And no one saw, and no one heard.
They just followed the lead.
The pictures in his mind awoke,
And began to breed.

They started out beneath the knowledge tree.
Then they chopped it down to make white picket fences,
And, marching along the railroad tracks,
They smile real wide for the camera lenses.
They made it past the enemy lines
Just to become enslaved in the assembly lines.

Blue lips,
Blue veins.
Blue,
The color of our planet from far, far away.
Blue lips,
Blue veins.
Blue,
The color of our planet from far, far away.
Blue,
The most human color.
Blue,
The most human color.
Blue,
The most human color...
Blue lips,
Blue veins.
Blue,
The color of our planet from far, far away.

Tittade på aktuellt nyss.
jaha.
"Stockholm inför en nolltolerans mot graffiti" löd en av rubrikerna.
Tydligen har stockholms polisen en egen "klottergrupp" som har rätt att 'ta in' vem som helst som befinner sig på en offentlig plats och bär färgburkar, alltså innan de ens begått ett brott. Samtidigt som man i inslaget berättade att polisens insatsstyrka har ett rum smyckat av graffitikonstnärer.
heja.
Men hela inslaget kulminerade, inte helt oväntat, i hurvida Graffiti är samma sak som Klotter eller om något av det är konst. 
I programmet följde sedan en debatt mellan Stockholm stad och en graffitikonstnär.
Damen från byrokraterna nämnde snabbt att de inte har något emot graffiti, utan det är KLOTTRET som måste minska, då detta kostar staden så mycket (sl betalar närmare 150 miljoner för sanering varje år).
Varför inte inrätta lagliga väggar frågade då konstnären på andra sidan bordet.
Nej, då ökar graffitin runtomkring svarade damen.
Så var tiden slut för mini-debatten.

Jag har några få invändningar.
1. att förneka en subkultur kommer inte att förinta den. Vilket man uppenbarligen försökt då tex DETTA inträffade i somras:
"Stockholms Stad har med hänvisning till stadens klotterpolicy stoppat Riksteaterns reklamkampanj för det internationella gatukonstkonventet Art of the Streets som äger rum på Södra Teatern 13-14 augusti."
Det är helt absurt. det är som modernismen på 80-talet. musiken efter elvis eller whatever du vill ta som exempel på NYA TIDER.
2. att INTE inrätta lagliga väggar är ett extremt provocerande då mycket inom graffiti kulturen handlar som att SES av allmänheten. Kulturen och konstformen uppkom i new york i början av 70-talet. Kulturen utvecklades och på 80-talet blev det populärt att måla gamla godståg i tunnelbanan. De tomma tågen svishade förbi stationer och olika gäng-'tags' blev kända och stilar och tekniker utvecklades. fula och outnyttjade ytor blev målardukar där ungdomar får en möjlighet att utveckla sin kreativa förmåga. att INTE inrätta lagliga väggar är som att sluta sälja notböcker till musiker.
3. varför fattar aldrig politiker det här med att det är sysslolösheten som leder till illegal aktivitet. om kidsen som är för unga för krogen hade något att göra om kvällar och nätter skulle de inte hamna i illegaliteter. ingen garanti förstås, men det skulle minska risken markant. Varför inte då inrätta en grupp som framhäver graffitins konstnässkap (typ som Ikaroz, en verksam graffitikonstnär som medverkade i Aktuellt inslag) eller fler ungdomsgårdar?

De får ta och skärpa sig.
jag älskar street art, tags tycker jag kan tas bort, men the ART of Street art är helt otroligt vacker och fyndig. Gick på motsvarande mässa (var reklam förbjöds) under min tid i Paris.
Helt otroligt att se tex. YZ in action!
så intressant form av konst som ofta framför en kritik mot samhället med en glimt i ögat, eller en drömsk/filosofiskt inslag i vardagen.




det är synd.

jag. är. så. trött. på. mitt. liv.
vänner
killar 
utkvällar
vardag
familj
bla bla bla.
same same same
vardagen rullar på i tristess.
askgrå tristess
jag ser ut som jag gör.
alla lever sina vanliga liv.
inget spännande händer.
inget nytt. ingen thrill,
jag har inte heller lust att leta.
ingen intressant. 
bara samma.
åh. jag förstår att jag är bortskämd.
jag älskar mina vänner, har inga större problem i livet.
mer en den jävla tristessen.
den tar kol på mig.
asfaltsgrå vardag. klibbig tillvaro. det är kallt och själen dör lite varje dag.
vart är jag påväg? jag vet inte.
tror på 'att tro' i sig själv.
helt maktlös på nåt sätt.
inget händer, flödet bara forsar och det gäller att åka med.
jag ser de tydliga indelningarna av mitt liv. av alla jag träffat
alla val jag gjort.
av vänner, kretsar, utbildning, livsval.
jag SER och kan inte hjälpa min jävla trötthet.
jag önskar att jag kunde hålla käften.
jag önskar att jag hade en känsla att det här är rätt
att jag inte gör helt fel
det blir gråare och gråare.
jag minns inte att hösten är såhär kall i sverige?
har lixom glömt hur man fryser.
hur livet går i ide på vintern.
alla flyttar in i sina kroppar, ingen ler på tunnelbanan
hur lysrören kastar bleka skuggor över perrongen och man står där ensam och huttrar.
vintermörker - kom och ta mig.
kommer vandra ensam och kall om fingrarna hela vägen hem denhär vintern också.
jag flätar min fingrar. tänker.
hur skulle det vara att dela vantar med någon i natten när snön är här och det är 25 minus.
hur det skulle vara att inte behöva gå ensam under gatbelysningen med händerna djupt nedtryckta i fickorna. gåendes snabbt och ryckigt. vita moln av utandningen lämnar ett spår efter min ensamma gestalt.
hur skulle det vara?
hur skulle det vara att slippa undan?
jag tänker på människor.
alla jag känner.
bläddrar i minnet.
förvånas över hur många man glömt
som, likt mig själv, inte valt att skrika ut vad de gör.
var de bor eller vilka de umgås med.
jag förvånas över att jag GLÖMT dom.
jag undrar om jag är glömd.
ja, förmodligen. av många iallafall.
ångesten kommer i vågor.
jag önskar att jag inte hade varit så jävla cp ibland.
min självkritiska sida skriker att jag är så konstig,
och ja, det är nog sant, de som valt att förtränga mig minns mig säkert som konstig
en riktigt konstig och vilsen liten person.
ambitiös, jobbiga åsikter och helt wacko.
inkonsekvent
fula kläder tycker de säkert också
tyngden växer i magen. jag känner mig så ångestladdad över mig själv
mina val i uttryck, i attityd. visst om jag försökte visa en poäng.
men FAN vad mycket jag offrade. många vänner jag övergav i vägkanten för att de inte förstod.
för att jag snackar så förbannat
ska vara en sån jävla tyckare hela tiden.
säkert därför jag är ensam 
ensam med min stora käft. 
och jag önskar att någon kommer och säger det är okej. du är okej.
du är inte förträngd
även fast jag ibland önskar att vissa glömde mig, glömde vad jag sagt i underliga konversationer.
glömde att jag är så jävla jobbig ibland.
alla felval gör mig vimmelkantig av ånger.
och nu är jag här
ensam
är inte nöjd men har inga krafter för att vara produktiv.
ingen ork för att träna och ta tag i mig själv
ingen ork att plugga mig igenom mitt kommande år
ingen ork att ragga, trots vännernas påtryckningar
ingen ork att vara social och trevlig
och jag har aldrig kännt mig så ensam som nu.
jag har en spontan känsla att det här kommer bli en sällsamt dyster höst och vinter.
jag har en känsla att jag inte kommer orka hela vägen fram.
och det är första gången egentligen.
största rädslan är att inte räcka till och vara dålig. och nu känner jag att jag har avgrunden vid mina fötter.
och inte riktigt orkar vända mig och gå där ifrån, utan jag står där och tittar.
argumenterar med mig själv. försöker peppa mig själv
men orden saknar mening.





ingen beskriver det som Jocke Berg.

det är natt och vi står utanför en klubb i det höstkalla Stockholm.
vi möter av en slump lite bekanta, en stor grupp killar.
ja, hej hej. massa "hur är läget" och sånt.
trevligt, men inte några favoritpersoner.

jag hälsar på en av killarna som jag inte träffat förut. han borde klippa sig tänker jag genast.
jag driver lite med honom, han verkade lite full och lite rolig allmänt. han skojar om namn. jag säger vad jag heter.
-NÄHÄ, det kan du ju inte heta! du driver med mig!
jag höjer ögonbrynen.
han säger vad han heter. alla skrattar, han försöker driva med mig. säger fel namn och håller på att vara barnslig. jag tappar intresset, han är inte min grej. han försöker hålla om mig. hans kompisar som står i samma sällskap skrattar åt honom. sådär "grabbigt" i stil med "höhöhö så jä-hä-vla drägg" och killen ger menande blickar till sina vänner i stil med "kolla dehär då, henne ska jag landa ikväll". suck. jag slingrar mig ur hans armar. han är inte min typ. 'svin' är inte min typ.

han fortsätter att göra sig rolig och säger att min namn är sensuellt. alla skrattar åt honom. han skrattar åt sig själv. jag narrar honom lite, retas med honom, driver med honom, makes him look like an ass. håller honom på mattan så att säga. det blir en liten show för hans kompisar och de tycker att jag är rolig. de följer med oss in på klubben. killen är hack i häl, tänker försöka lite mer, gissar jag.

han ropar efter mig. håller på att kladda i garderobskön, fattar uppenbarligen inte att min "roliga diss" var en actuall DISS, men att vi fortfarande kan snacka, but he ain't gettin' nu'n from me. eftersom det där med namnen var 'det vi har gemensamt' fortsätter han att spela det kortet på max. frågar efter mig med mitt namn med stora bokstäver. han skrattar. hans kompisar skrattar åt det.
JÄTTEkul..tänker jag.

det fortsätter. jackor är innhängda och drinkar druckna. vi står i en grupp och skrik-snackar. killen håller sig nära. jag får reda på vad han heter på riktigt. att han ofta "spårar på fyllan" etc. tjoho.
han gör en ny ansats på något slags tvångel. hans kompis står bredvid. jag slingrar mig, byter plats med kompisen och lämnar honom. har inte insuerat något annat heller.

jag hamnar mellan hans två kompisar, den ena vänder sig plötsligt till mig och frågar varför jag inte gillar killen. jag svarar att han inte är min typ. kort och koncist.
kompisen skrattar högljytt och tittar på den andra kompisen som sitter på andra sidan om mig. 
så skriker han till honom; HAHA, HÖRDE DU DET DÄR ELLER HAHAHA 
de båda herrarna är mycket längre än mig och pratar över mitt huvud, som att jag inte stod där, skrattar åt mig.
jag försöker vinna tillbaka min pondus.
-OM jag skulle vilja ha honom behöver jag inte DIN hjälp, säger jag med ett snett och lagom skoj/kaxigt leende.
yes. det funkade. tillbaka i spelet.
kompisen blir lite paff över min attityd och han böjer sig ner till mig igen.
han tycker du är skitsexig. säger han.
jaha, trevligt tänker jag.
jag svarar inte kompisen och bara ler med kritiska ögonbryn. dont even try lixom. vänder dom ryggen och lämnar gruppen för att leta upp någon annan. vem som helst. 
de fortsätter att snacka och garvar åt killen/mig.

jag hatar det.
eller inte killarna i sig (de förstår väl inte bättre) men den klyshiga GRABB-mentaliteten. jargongen.
idioter.
i don't mind puttin on a show, men jag orkar inte att de tror jag faktiskt är seriös. ELLER att det där jävla sättet "funkar"? hela snusk-gubbe associationen gör mig illamående.
vad är det med att skratta över huvudet på folk? ge perversa gubb-blickar till grabbarna och insuera "kolla, she's got spunk"-grejen.
Att de tycker det är CRRRAAAZZZYYY att en tjej kan ha lite svar på tal och inte vill gå hem med den grabbigga-grabben i för långt hår i fel frisyr och rutig skjorta.
med grabbig menar jag inte manlig. jag menar grabbig as in: HÖHÖ-BRUDARÅBÄRS-HÖHÖ-ALLA TJEJER I KORT HÅR ÄR LEBB-HÖHÖ-grabbarna.

freakin idiots.
ville mest bara dela med mig av den tanken.

Håkan Hellström på gröna lund.
Ja, jag var där. bland alla tjejer i randiga tröjor, söder-klippta småpojkar och i den enorma hormondimman.
Jag och mitt sällskap bestämde att vi inte skulle ge oss in i den målbrottsskrikande-trängseln längst fram.
Vi tänkte att vi står en bit bak, lagom trängsel, bra sikt och där vi kan dansa och peppa i vårt lilla gäng.
en smärre felberäkning, såhär i efterhand...

Det visar sig att de yngre damerna och herrarna i för mycket kajal och foundation som envist skriker i fasett är att föredra framför den crowd vi hamnade i.
De yngre har nämligen fortfarande en viss respekt gentemot de något äldre och stör inte överdrivet.
Vi råkade alltså missa den lilla detaljen och hamnade i värsta möjliga sällskap.
De fulla, asså riktigt dräggfulla, 30-45 åringarna som egentligen kände sig för gamla för håkan och försökte föryngra sig med ljuva rusdrycker. Ja. DÄR stod vi.

Jag är varken 85 år, nykterist, anti-dansant eller nostalgi-konsert-hatare. men dessa vidriga 45-åringar fick mig att vilja skrika att de skulle gå hem. (vilket de senare provocerade ur mig)

Mitt sällskaps brilljanta plan fungerade utmärkt tills 3 eller 4de låten. vi diggade, höll våra platser utan någon som helst trängsel, sjöng med och hade det trevligt.
Tills:
 
Incident nr 1.
Plötsligt känner jag ett enormt tryck på ryggen, två tjejer i 35 års åldern som vinglar sig fram, försöker trycka sig frammåt genom folkmassan. Tjejen som går längst fram har rufsigt kolsvart hår och ögonen blanka av sprit, hon drar -och lixom leder- hennes kompis i tröjärmen.
-URSÄKTA vrålar hon och en fruktansvärd andedräkt slår emot mig.
Vi håller emot, i hopp om att dessa tjejer ska söka sig till någon annan del av konserten.
När vi inte släpper fram dom skriker tjejen med håret och ögonen: "MEN FLYTTA DÅ JÄVLA HOROR".
De försvinner vidare i folkmassan.
Jag tycker det är så underligt. jag menar, jag kan förstå att man är full som en kastrull men en sån grov förolämpning är inte något man riktar lättvindigt till någon annan i publiken på en Håkan Hellström konsert på Gröna Lund?
Jag menar, HALLÅ, hur mycket mosh-pit kan det bli på en håkan konsert?? nee, inte så mycket? 

Incident nr 2.
Någon låt senare, när vi är som i mest trans av den vackraste av allsång och pepp i vårt lilla gäng. Då kommer ett stråk av 8-10 personer som våldsamt puttar sig fram, tjejer och killar i åldern 35-45 (såklart.)som, även dom, STANK av diverse sprit.
De trycker sig igenom vårt lilla sällskap om 5 pers. Visst att man pressar sig igenom folkmassan för att passera men när halva gänget passerat igenom vårt sällskap stannar deras lååånga kedja.
DÄR. har de bestämt sig att de ska stå. 
Två av mina vänner hamnar på andra sidan gängets 1,80meters killar.
-Ursäkta, säger jag till en av tjejerna som står armkrok med en av de långa killarna, vi är ett sällskap här (pekar på mina två vänner på andra sidan 'gäng-muren') är det okej om de får komma fram till oss?
Tjejen tittar på mig med en skeptiskt blick, vänder sig sedan till killen och skrattar högljytt.
-NAAAAAAAAAAAAW skrik/skrattar hon och killen sedan återvänder blicken till mig varpå hon med bebisröst säger; får ni inte stå tillsammans? nutte!

Jag blir så ställd att jag inte vet vad jag ska säga.
De flyttar inte på sig. Utan står kvar armkrok. Mina vänner på andra sidan frågar igen.
De skrattar och flyttar inte. De puttar folk omkring oss och kan knappt stå ordentligt och lutar sig därför på alla som står tätt packade runt omkring.
De fortsätter skratta åt oss och härma våra förfrågningar.
Jag kokar av ilska.
Och vänder mig plötsligt om och ryter i ansiktet på dem -MEN STICK HEM TILL BARNEN DÅ!

Jag blir sällan väldigt arg, men jag HATAR HATAR HATAR att inte folk har lite RESPEKT. Hur jävla svårt kan det vara. Man är på konsert för att njuta, då pallar inte jag idioter som puttas, lutar sig på en och allmänt FÖRSTÖR för alla andra.
jag hatar att vissa inte har någon respekt för sina medmännikor. (ja, det kan låta töntigt) men jag tycker inte att det är okej. så vidrig attityd.

jävla idiot kärring. 


Incident nr 3.
Samma jävla gäng. Deras kedja har rört sig lite bort ifrån oss. jag blir puttad av den näst sista tjejen i deras gäng som, från vad jag kan dömma, knappt kunde säga alfabetet pga alkoholhalten i hennes blod.
Hon stannar när hon är axel/rygg-i-rygg med mig.  Hon retar mig något fruktansvärt. armbågas och är allmänt jävlig. Hon står inte rakt. Jag känner hur hon lixom hänger på mig med hela sin tyngd.
Jag kokar.
hon skriker i fasett i mitt öra, samtidigt som hon alltså hänger på mig samt puttas utavhelvete.
Jag trycker upp henne så hon inte kan luta sig på mig längre. Jag ser i ögonvrån hur hon ger mig en riktig dödsblick i stil med "vafan-göru" (notera alkoholhalten)
Jag vänder mig till henne, tänker att jag kanske ska säga till henne så jag slipper putta tillbaka henne igen.
-Stå rakt, säger jag. (Ja, man hade så mkt plats) Hon fortsätter stirra på mig. jag fortsätter titta på håkan.
-Det är de andra som puttar, sluddrar hon fram. jag vänder sakta blicken mot henne igen.
-Så kan det vara, men du kan ju ändå FÖRSÖKA stå rakt. Jag vänder mig mot scenen igen. orkar inte bry mig om hennes pick-a-fight attityd. Tänker att det smartaste är att ignorera nu.
-JÄÄVLAR VAD TREVLIG MAN KUNDE VARA DÅ!! skriker hon åt mig. jag ignorerar henne och hennes vodka-andedräkt.
hon puttar sig iväg genom folkmassan, asså våldsamt puttande. jag ser hur hon gestikulerar stort och skriker något med hora åt mitt håll.
Jaha. tänker jag.
Vad är det här?
Förlåt att jag vill ha en trevlig upplevelse och inte tycker det är okej med att man förstör för precis ALLA inom 4 meters avstånd.



Jag hatar när folk har brist på respekt.
Jag inser att jag kanske inte hanterade tjejen så himla bra, men jag var fortfarande extremt irriterad på hennes jävla kompisar. Jag menar om jag hade varit trevligare kanske hon, i all sin fylla, kännt att hon förstod mig.

MEN VAFAN varför måste man vara fuckin 80 år för att kunna tycka något.
varför är folk så jävla dåliga på det här med empati?
jag har inget emot att folk är fulla, att man dansar omkring men man kan väl försöööka göra så att alla har trevligt om man har chansen lixom?

Nej fy fan. det var sista gången jag står på DEN läktaren.

Just nu vill jag ha:



en mintgrön tröja..



ett stycke inspriration...



nya bågar...



det här taket...



hennes hår- och ögonfärg...



hans vardag...




den här välfyllda skohyllan..



den här lägenheten.



dom här grabbarna som mitt crew...



den här som en tavla på min vägg..



tackåadjö.

Ibland blir jag lite rädd.
Lite rädd för alla mina medmänniskors räkning.
Jag får lite pensionärs-tendenser och blir rädd för teknik.

Jag lyssnade lite på P3 populär härom dagen där de diskuterade (fast alla tyckte samma sak så det var väl lite mer en meningslös reflektion, naiva människor imellan) smart-phone fenomenet med Alfapet.
"Är detta bra?" frågade programledaren Tara.
"JA SUUUPERKUUUL" blev det enhälliga svaret. med motiveringen "då kan man ju hinna med det medan man gör allt annat, får en liten pling när det är ens tur, hihi".
jag. blir. så. trött.

Jag ryser vid tanken att man "förnyar" sällskapsspel. borde döpas om till a-socialaspel i sånt fall. DET kan de väl ändå vara ärliga med, de där "app-skaparna"..?

Själva syftet med sällskapsspel är att ses, prata om allt annat i livet, medan man lite slött slår tärning och gör sig lite rolig över frågor på Tp. Det är ett medel för att engagera samtliga i umgänget till någon form av diskution. Ett skyddsnät, så att säga, för umgängen.. men dessutom kan det vara roligt och ibland spännande.

All denna gemensamma och sällskapssamma känslan försvinner om man teknologiserar-sällskapsspel!?
Så fruktansvärt dumt.

Vidare håller verkligen inte argumentet "då hinner man med så mycket annat". nej.
Det är precis samma dumma resonemang som råder när man pratar om jobb-mail i mobilen.
stress stress stress
varför ska man multi-task:a PRECIS hela tiden?
när man gått hem från jobbet så är man hemma (man kan väl få ringa om kontoret brinner ner eller om något annat viktigt händer).
när man spelar spel så träffar man folk och UMGÅS.

Alltså kalla mig pensionär, kalla mig bakåtsträvande, kalla mig retrotönt.
MEN jag kommer ALDRIG för mitt liv att "checka in" på olika ställen på facebook (det betyder bara att man haft för trist jävla konversation att någon langat upp mobilen och börjat klicka runt), eller spela sällskapsspel på en app, eller svara på mail i mobilen.
ALDRIG.

Det är samma rädsla om kryper sig på när min kompis systerdotter (som är ynka 3 år) kan spela 'Angry Birds' på en iphone men inte kan snacka ordentligt eller läsa.
Det är samma rädsla som kommer när jag ser 8-åringar med en mobil tryckt mot örat.
När barnböcker läses på touch pad, förvandlas till itunes filer, blir till tv-spel och blue-ray filmer.

Jag blir så stressad av ett ständigt plingande, surrande och "ett nytt meddelande". allt som kan missas om man inte har radarn på högspänn, inte har batterier på mobilen eller när internet på jobbet ligger nere.
Man dör lite av stress.
Man är så beroende.
google, mail, wikipedia, bloggar, facebook, twitter,
Ingen får information utan dessa kanaler.

Fakta finns så löjligt tillgängligt att framtida generationer kanske inte behöver kunna ett skit än HUR man använder internets sökmotorer.
Ingen vet längre vad som är en råvara.
Ingen vet hur man snickrar ihop en byrå utan IKEA-instruktionerna.
Ingen vet vilket år Ronald Regan var president.
Ingen vet vad huvudstaden i Bolivia heter.
Ingen vet vem Ingrid Bergman var.
Ingen förstår hur ett ett USB fungerar. Att allt, förut, lagrats på i pärmar!

Alla tar all information förgivet
Allt kan googlas fram, ett litet klick så har man allt.

Om man då "flyttar" det sociala livet FRÅN det riktiga livet och lägger in det elektroniskt i form av; facebook chatt med din kompis över smartphone, sällskapsspel-dejt i smartphonen med gamla vänner etc.
Vart hamnar vi då?
Vad blir det kvar av oss då?
om vi ska vara 100% uppkopplade hela dygnet.

Det blir inget kvar tror jag.
Ingenting alls.
Faktiskt.
En stressig hög kanske.