Edith la p'tit môme Piaf
Edith Piaf dog imorgon, alltså den 11 oktober 1963.
Jag fullkomligt älskar henne. Sån ärlighet och styrka i rösten.
Klarade inte av att titta på hela "La vie en rose" (filmen om henne) för att hennes liv var drabbat av så mycket sorg så man gick helt sönder av att titta.
Hennes känslor kommer fram i musiken på ett sätt som är mycket ovanligt.
Hursomhelst är hon en av mina bästa. Underbar.
Verkligen en hjältinna.
Och texterna. ÅH.
Mina absoluta favoriter av henne är (kanske alla uppenbara, utan inbördes ordning):
La foule
L'accordéoniste (texten!!!!)
La vie en rose (som hon skrivit själv till boxaren Marcel Cerdan som dog i en flyolycka)
J'm'en fous pas mal
Padam, Padam (texten!!!)
Milord
Plus bleu que tes yeux
Non, je ne regrette rien (såklart, den sista hon skrev)
Så sök på spotify eller titta på youtube, hon är lika fin live.
RIP.
10 stycken fingrar som leker på min hud
Tänkte skippa "hej igen" för det är nog ingen kvar att säg hej till.
Lite så är ar det just nu, med allt egentligen. Trots att man hittat lite "rätt" så känns de,t emellanåt, tomt. (shit ska hon klaga nu igen? -nej faktiskt inte klaga, bara reflektera.) Jag är lite ensam tror jag bara i ärlighetens namn. Jag menar man har ju sitt liv och vänner och familj men när man återvänder till vardagens lunk så blir man lätt lite vemodig. Löven faller nu och det regnar. Asfalten blir blank och man kan stå i timmar och titta på ljuset från lyktorna som speglar sig på den blanka ytan, jag har alltid tyckt det ser ut som en egen galax, sådär på marken, en ny finns där i asfalten i ljuset från varje lampa.
Jag har en tendens att fundera väldigt mycket på hösten, lyssna på Lars Winnerbäcks - Söndermarken, Imperiets - I hennes sovrum, allt med Simon & Garfunkle och Bob Dylans version av Tomorrows such a long time.
Man pluggar, åker hem, pluggar mer, läser något annat, önskar man orkat plugga mer.
Man blir full, säger saker man ångrar ute i duggregnet, går hem och fryser.
Så går en dag av våra liv som aldrig kommer åter. (För att sno en titel av Jonas Gardell).
Jag suckar och tittar ut igen. Regnet rinner på fönstret, en hund skäller långt borta.
10 stycken fingrar som leker på min hud
Tänkte skippa "hej igen" för det är nog ingen kvar att säg hej till.
Lite så är ar det just nu, med allt egentligen. Trots att man hittat lite "rätt" så känns de,t emellanåt, tomt. (shit ska hon klaga nu igen? -nej faktiskt inte klaga, bara reflektera.) Jag är lite ensam tror jag bara i ärlighetens namn. Jag menar man har ju sitt liv och vänner och familj men när man återvänder till vardagens lunk så blir man lätt lite vemodig. Löven faller nu och det regnar. Asfalten blir blank och man kan stå i timmar och titta på ljuset från lyktorna som speglar sig på den blanka ytan, jag har alltid tyckt det ser ut som en egen galax, sådär på marken, en ny finns där i asfalten i ljuset från varje lampa.
Jag har en tendens att fundera väldigt mycket på hösten, lyssna på Lars Winnerbäcks - Söndermarken, Imperiets - I hennes sovrum, allt med Simon & Garfunkle och Bob Dylans version av Tomorrows such a long time.
Man pluggar, åker hem, pluggar mer, läser något annat, önskar man orkat plugga mer.
Man blir full, säger saker man ångrar ute i duggregnet, går hem och fryser.
Så går en dag av våra liv som aldrig kommer åter. (För att sno en titel av Jonas Gardell).
Jag suckar och tittar ut igen. Regnet rinner på fönstret, en hund skäller långt borta.
