sparkspropaganda

Den första boken som hamnar i min nya kategori blir boken "The secret history" av Donna Tartt.



Jag läste den här boken är 2 år sedan och har än idag svårt att komma över the epicness av den här historien.

Handling:
Richard Papen är från California och berättar i jag-form om när han börjar på Hampden college i New England. 
Han är 19 år och studerar antikens grekland. Det är inte många som studerar det på Hampden och han blir snabbt upptagen i en speciell studiegrupp eller "klass", som består av:
Henry, den ordentlige, stängda och klassiska gentlemannen.
Charles och Camilla, de föräldralösa syskonen som vuxit upp på deras mormors ägor där de lärt sig hantera hästar.
Den stilige Francis, vars mamma fick honom när hon var 17 år och de uppfostrades således som bror och syster av morföräldrarna, och som har spenderat extremt mycket tid med otaliga engelska barnflickor, privatskolor, somrar i Schweiz och vintrar i Frankrike.
Och tillsist Bunny som vuxit upp i ett stökigt hus med 4 bröder, en klassisk amerikansk uppväxt som genomsyrar hela honom från hur han tar i hand till hur han berättar ett skämt.

Richard och denna isolerade grupp, under ledningen av deras mentor Julian, dricker te, diskuterar litteratur, vad skönhet innebär och andra filosofiska problem. Collegelivet domineras av fest, droger, cigaretter och whiskey och tillvaron blir stundtals grummlig i studentkorridoren.
Han blir accepterad, efter mycket om och men, i den isolerade gruppens gemenskap, men känner så sakteligen att de undanhåller något. Richard blir något paranoid och det lämnas ledtrådar överallt och han känner hur nackhåret reser sig. Men sen händer något som förändrar hela hans liv och relationen mellan alla dessa personer för alltid. 

Utdrag ur boken:
"The dazzle of this fictive childhood - full of swimming pools and orange groves and dissolute, charming show-biz parents - has all but the eclipse the drab original. In fact when I think about my real childhood I am unable to recall much about it all except a sad jumble of objects: the sneakers I wore year-round; coloring books and comics from the supermarket; little of interest, less of beauty."  

"I do not now nor did I ever have anything in common with any of them, nothing except a knowledge of Greek and the year of my life I spent in their company. And if love is a thing held in common, I suppose we has that in common, too, though I realize that might sound odd in the light of the story I am about to tell."

"Bunny tossed his head at me. 'Look here, Henry, we've got someone to meet you', he said. Henry glanced up. His expression did not change. He shut his eyes and reopened them, as if he found it exraordinary that someone such as myself should stand in his path of vision."

"After class, I wandered downstairs in a dream, my head spinning, but acutely, achingly concious that I was alive and young on a beatiful day; the sky a deep deep painful blue, wind scattering the red and yellow leaves in a whirlwind of confetti. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it. That night I wrote in my journal: "Trees are schizophrenic now and beginning to lose control, enraged with the shock of their fiery new colors. Someone - was is van Gogh? - said that orange is the color of insanity. Beauty is terror. We want to be devoured by it, to hide ourselvs in that fire which refines us."

"There is a recurrent scene from those dinners that surfaces again and again, like an obsessive undercurrent in a dream. Julian, at the head of the table, rises to his feet and lifts his wineglass. 'Live forever' he says. And the rest of us rises too, and clink our glasses across the table, like an army regiment crossing sabres: Henry and Bunny, Charles and Francis, Camilla and I. 'Live forever', we chorus, throwing our glasses back in unison. And always, always, that same toast.
 Live forever."


Så, är ungefär hela boken.

Jag älskar att den  är så välskriven, intressant rent filosofiskt, oförutsägbar och spännande.
Plus att jag verkligen VERKLIGEN vill leva som dom.
Speciellt när de är i Francis hus. Say no more. 

Den är precis som någon på tidningen "Newday" skriver i sin recention:
"Exellent; Donna Tartt has discovered not only the usal collegiate mix of sex, drugs and rock and roll, but a heart of darkness as stony and chlling as any Greek tragedian ever plimbed; she keeps the pace fast and the tension taut...a thinking person's thriller"

 Obehaglig, i den aspekten att på en regning landbygd kan det mesta hända. 

Som en mix av Dead poets society, Mad men och Twin Peaks.

Läs den. Alltså verkligen.