sparkspropaganda

jag. är. så. trött. på. mitt. liv.
vänner
killar 
utkvällar
vardag
familj
bla bla bla.
same same same
vardagen rullar på i tristess.
askgrå tristess
jag ser ut som jag gör.
alla lever sina vanliga liv.
inget spännande händer.
inget nytt. ingen thrill,
jag har inte heller lust att leta.
ingen intressant. 
bara samma.
åh. jag förstår att jag är bortskämd.
jag älskar mina vänner, har inga större problem i livet.
mer en den jävla tristessen.
den tar kol på mig.
asfaltsgrå vardag. klibbig tillvaro. det är kallt och själen dör lite varje dag.
vart är jag påväg? jag vet inte.
tror på 'att tro' i sig själv.
helt maktlös på nåt sätt.
inget händer, flödet bara forsar och det gäller att åka med.
jag ser de tydliga indelningarna av mitt liv. av alla jag träffat
alla val jag gjort.
av vänner, kretsar, utbildning, livsval.
jag SER och kan inte hjälpa min jävla trötthet.
jag önskar att jag kunde hålla käften.
jag önskar att jag hade en känsla att det här är rätt
att jag inte gör helt fel
det blir gråare och gråare.
jag minns inte att hösten är såhär kall i sverige?
har lixom glömt hur man fryser.
hur livet går i ide på vintern.
alla flyttar in i sina kroppar, ingen ler på tunnelbanan
hur lysrören kastar bleka skuggor över perrongen och man står där ensam och huttrar.
vintermörker - kom och ta mig.
kommer vandra ensam och kall om fingrarna hela vägen hem denhär vintern också.
jag flätar min fingrar. tänker.
hur skulle det vara att dela vantar med någon i natten när snön är här och det är 25 minus.
hur det skulle vara att inte behöva gå ensam under gatbelysningen med händerna djupt nedtryckta i fickorna. gåendes snabbt och ryckigt. vita moln av utandningen lämnar ett spår efter min ensamma gestalt.
hur skulle det vara?
hur skulle det vara att slippa undan?
jag tänker på människor.
alla jag känner.
bläddrar i minnet.
förvånas över hur många man glömt
som, likt mig själv, inte valt att skrika ut vad de gör.
var de bor eller vilka de umgås med.
jag förvånas över att jag GLÖMT dom.
jag undrar om jag är glömd.
ja, förmodligen. av många iallafall.
ångesten kommer i vågor.
jag önskar att jag inte hade varit så jävla cp ibland.
min självkritiska sida skriker att jag är så konstig,
och ja, det är nog sant, de som valt att förtränga mig minns mig säkert som konstig
en riktigt konstig och vilsen liten person.
ambitiös, jobbiga åsikter och helt wacko.
inkonsekvent
fula kläder tycker de säkert också
tyngden växer i magen. jag känner mig så ångestladdad över mig själv
mina val i uttryck, i attityd. visst om jag försökte visa en poäng.
men FAN vad mycket jag offrade. många vänner jag övergav i vägkanten för att de inte förstod.
för att jag snackar så förbannat
ska vara en sån jävla tyckare hela tiden.
säkert därför jag är ensam 
ensam med min stora käft. 
och jag önskar att någon kommer och säger det är okej. du är okej.
du är inte förträngd
även fast jag ibland önskar att vissa glömde mig, glömde vad jag sagt i underliga konversationer.
glömde att jag är så jävla jobbig ibland.
alla felval gör mig vimmelkantig av ånger.
och nu är jag här
ensam
är inte nöjd men har inga krafter för att vara produktiv.
ingen ork för att träna och ta tag i mig själv
ingen ork att plugga mig igenom mitt kommande år
ingen ork att ragga, trots vännernas påtryckningar
ingen ork att vara social och trevlig
och jag har aldrig kännt mig så ensam som nu.
jag har en spontan känsla att det här kommer bli en sällsamt dyster höst och vinter.
jag har en känsla att jag inte kommer orka hela vägen fram.
och det är första gången egentligen.
största rädslan är att inte räcka till och vara dålig. och nu känner jag att jag har avgrunden vid mina fötter.
och inte riktigt orkar vända mig och gå där ifrån, utan jag står där och tittar.
argumenterar med mig själv. försöker peppa mig själv
men orden saknar mening.





ingen beskriver det som Jocke Berg.