sparkspropaganda

Att försöka beskriva senationen av att höra ett stycke klassisk musik framföras, är precis som att beskriva hur man känner när man får en kram av någon man tycker om, hur man känner sig när man slår upp ögonen och solen går upp utanför ditt fönster och sipprar in igenom gardinen, det är att försöka beskriva hur en tavla får dig att känna i hjärtat.
Nästan helt omöjligt.
rysningar av glädje förökar sig i kroppen, du ler och förundras över fenomenet.
Här. just NU. spelas musik som är nästintill utdöd pga elektronik. men här sitter kvinnor och män som övat i flera flera år för att lära sig sitt instrument och SPELAR bara för DIG. Utan autotune och utan mikrofoner. DU hör vad de spelar. du hör hur orkestern drar in luft för att ge sig ut i nästa sats i noterna. Du ser hur de rör sig, likt ett hav framför dig, lever med i musiken. stråkar dras, tromboner fylls med luft. dirigenten gestikulerar med hela kroppen, ja, armarna, benen, går upp på tå, visar takterna för de trogna musikerna, mjukheten eller hårdheten. klarinetten får solo, kontrabasen kommer in, cello kompar, tromboner, valthorn, första fiol, andra fiol och viola.
orkestern får utrymme att explodera, trianglar, slagverk, ja tillochmed harpan.

och det är så vackert. det är så fulländat.
och jag tänker att, fan, det är det här som är musik. och sen låter jag det skölja över mig som en varm omslutande massa av talang, övning, förstånd och konstnärskap.



Mahlers 1:a Symfoni, Sats 2.

Den 4:e jubileums konserten för 75:års jubileet av Sverigesradios Symfoniorkester var helt enastående bra. (där bl a Mahlers 1:a framfördes).
och man kan fan inte göra annat än att hålla med, för man vet inte vad klassisk musik ÄR, förrän man suttit i samma rum som en fullskalig orkester.