110529
The frontpage of the century
vad en dålig lärare kan göra
Har ni tänkt på hur mycket en lärare verkligen påverkar?
En lärare jag hade i fysik - brilljant. I 6e klass skulle han förklara fenomenet friktion. hoppar upp på katedern med en stol och drar den hårt mot bordet så det tjuter.
"Hög friktion" säger han tydligt.
Tar sedan fram en litet litet barnleksakståg på hjul. Hoppar ner från katetern och ställer det lilla tåget på bordet. Slår till den med sådan kraft att den svishar iväg över bordet och in i väggen.
"Låg friktion".
Det kommer jag alltid komma ihåg.
Jag tycker att man borde göra ett intelligenstest innan man får bli lärare, eller en kurs i kreativitet.
för att de ska förstå att man inte kan tvinga sina elever att läsa 30 sidor på lektionen och KALLA det lektion!?
Att inte säga: det är fel.
Att uppmuntra till reflektion och egen analys, inte via regelboken alltså.
Tänk. Hur man kan suga musten ur ett ämne som egentligen är intressant.
Typ historia, samhällsvetenskap, naturvetenskap eller äh, jag vet inte.
Alla ämnen blir ju bättre när man som elev får en bred förståelse för lärandets tillämpning och historien BAKOM de "antaganden" man tvingas göra (Thank god för min mattelärare som berättade sambandet mellan Pascals triangel och varför a^2+b^2=a^2+2ab+b^2).
Jag tycker åtminstone de borde tvingas titta på:
where you at?
till vardags..och såhär:
på fritiden.. och har en såhär:
på din handled...
Du, som gillar sånt här:
och röker såhär:
och har en attityd som är såhär:
Och kan sånt här:
Och dansar såhär:
och håller mig såhär:
och kysser såhär:
Och får mig att må såhär:
när det går åt helvete
110518
ge mig.
tunnelbanan - en fristad
Klockan är strax efter 4 och jag tar tunnelbanan hemmåt. Sitter ensam i en fyra, i fyran bredvid sitter 2 målbrottsmogna tonåringar. Killen i mjukisbyxor (BORDE FÖRBJUDAS?!) och pösig tröja, tjejen i leggins och tajt vitt linne (en såndär som inte fattat att man måste ha ngt som TÄCKER arslet när man har leggins), svart-färgat hår och foudation på läpparna.
Jag blänger lite.
Äh, tänker jag sen, de är unga och kommer skämmas om några år.
Men sen gör de det.
Det grovhånglar.
Jag vill spy.
OAVSETT om det är världens finaste par, så är offentligt grovhångel på tunnelbana -OACCEPTABELT!!
Kalla mig pryd, men vadihelvete.
Jag vill inte se deras tvättmaskinshångel mitt i ansiktet på mig.
Jag vill inte se henne behöva lägga på MER foundation på läpparna när de är färdiga.
Alltså okej, på fest, ute på krogen, OKEJ folk hånglar, men detta. inte okej.
Det är som att tvångsmata omgivningen med någonslags slemmig tonårs-sörja.
blä. och nej tack.
ja, tack!
the wings of a butterfly can change the course of the present
När jag ser sånt här vet jag inte vad jag ska känna.
Ett klipp från 1897 under världsutställningen i Stockholm.
ALLTSÅ 1897!!!!!!!!!!!!! KAN NI FATTA VAD SJUKT!!!!!
Det är så länge sen att det skrämmer mig hur "nära" det känns att och att det är så "tillgängligt" och hur det ändå känns så långt bort!!!!
Alla människor som medverkar är döda.
Det är otroligt att människan funnits så länge
Fantastiskt att en människas sinne är konstant
Detta dokumenterades och nu kan vi titta på det - ett arv i sin levande form.
"A word for your fans?" "- Uhm, astronaut!"
En av mina absolut bästa filmer är "I'm not there". Historien om Bob Dylan.
Jag är inte ens ett superduper Dylan-fan men den här filmen är så sjukt bra, genomtänkt, bra skådespeleri, snygg och amazing. 
Man följer Bob Dylan ur 7 olika perspektiv. Jag vet inte vad mer jag ska säga. Cate Blanchett gör sitt livsroll. Heath Ledgers relation med Charlotte Gainsbourg är extremt vacker men samtidigt otroligt deprimerande och ångestladdad. Christian Bale visar den missförstådde och missbrukande Dylan i ett porträtt av "ett klassiskt stjärnskott" laddad med ilska gentemot världen och media. Ben Wishaw visar den unge poeten som har så många citat-vänliga repliker. Richard Gere är den sinnesrubbade Dylan som lever i sin egen värld.
Helt magiskt, är vad det är.
Sen blir det ett citat på det:
"Seven simple rules for a life in hiding
- Never trust a cop in a raincoat
- Beware of enthusiasum and of love, each is temporairy and quick this way
- By asked if you care about the worlds problems, look deep into the eyes of he who asks, he will not ask you again.
- and 5. never give your real name, If ever told to look at yourself, never look.
6. Never say or do anything the person in front of you cannot understand
7. Never create anything, people will missinterpret it, it will chain you and follow you for the rest of your life and it will never change."
Om du inte sett den: GÖR DET!
120511
Note to self: Berätta inte dina idéer eller framtidsplaner eller visioner FÖR NÅGON!!!! Det slutar alltid åt helvete sämst.
fuck that.
Postsecret
Jag älskar den här bloggen och det här projektet. Så vackert.
Det är den största reklamfria bloggen i världen med hela 437 224 018 st besökare.
Grundaren, Frank Warren, turnerar även runt i USA och föreläser om hemligheterna, vissa mer seriösa än andra.
Men jag måste säga igen att jag älskar det här. Det är så rent på något sätt, att man kan förstå att man delar vissa rädslor eller glädje och vissa känslor med fler än man trodde.
Här följer några andra exempel på de typer av saker människor skickar in:
(Ni kommer säkert få se fler av sånt här, då jag har ca 100 sparade på datorn)
Helt enkelt fantastiskt.
090511
"The industry is dead"
move
le monde entier
Längtar bort just nu. Tillbaka till Paris.
Nu är det varmt där, i bara ben går man på bvd St Michel, över kullerstens-torgen i marais, på uteserveringarna... och i tuilirierna lapar man sol runt någon av fontänerna.
konst överallt, gallerier, arkitekturen, monumenten, vin på eftermiddagen, brasserierna.
Och språket.
Le francais, je me manque énormement. Mjuka ljud långt fram i munnen. Rundade läppar, bokstäver som inte hörs och ord som binds ihop.
men [chepa]. jag vet inte.
Paris finns kvar. en tillflyktsort för mig. mental iallafall.
Ett café som låg mig varmt om hjärtat var ett jag hittade första dagen i staden.
på en bakgata nära universitetet. ett bostadsområde. ett litet torg. en förgrening i vägen och där man valde att anlägga en liten fontän i mitten. Där. På den smala trottoaren ligger det. Ur de öppna höga och smala glasfönsterna strömmar den stökiga jazzen ut på gatan och blandas med porlandet från fontänen. Det är helt perfekt. cafét kantas av en rad med stolar som står på gatan utanför året runt. vid bordet närmast dörren sitter en man i 40-års åldern med sin hund, stammisarna. han sippar på en espresso och läser en tidning. inget konstigt med det. när man styr fötterna mot dörren tittar han upp från sin tidning och nickar. 'god dag' mumlar jag. Där inne skramlar kaffe koppar och vid den mahogny färgade bardisken sitter en äldre herre och pratar med en av de anställda. de diskuterar den senaste demostrationen i paris. golvet är kaklat med massa små ihopsatta kakelbitar i alla färger. Möbleringen är sparsam men har samma färg som bardisken. på väggarna sitter blyertsskisser inramade och på en vägg sitter tre svarta tavlor på rad. Där redovisas, med skrivstil, deras vinmeny. rött vin för det mesta. De anställda är tre killar, alla i 35 års åldern. En med stort svart skägg och vänliga ögon som ibland röker pipa med mannen med hunden utanför. En annan med kort brunt hår och välmarkerade käkben och breda axlar. Och kocken såklart, även fast man inte kan äta något annat än frukost eller ta en ostbricka.
Där. kunde jag sitta i timmar.
Måste låta något annat än bilder beskriva det jag längtar efter. Det som bara finns i Paris.
Take it away Jaques Brel
sånna där 'förstå-sig-på:are'
Vissa människor, don't know WHEN to say WHEN.
Jag stör mig enormt på människor som ÖVEREXPLAOTERAR sina jääävla intressen för "sociala medier" à la Facebook.
Man loggar in fredfullt.
Kanske, kan det för en gångs skull, (suck konceptet facebook är bara deprimerande -"flytta det sociala livet till datorn och internet".. men more on that en annan dag), hänt någon REVOLUTIONERANDE på denna värdelösa sida.
Och nej, naturligtvis inte.
Så ser jag det.
Personen.
överanvändaren.
Jag VET for a fact att personen inte känner (KÄNNER=träffat vid ett flertal tillfällen och man hälsar när man ses) alla han/hon lagt till på fb (vilket även kallas spree-adding eller att han/hon är en facebook-hora).
Any who.
Jag tänkte DÅ (när jag råkat introducera eller närvara vid ett antal tillfällen personen träffat en ny människa) att när han/hon senare addat någon ny på fb att det är dennes ensak.
(VI KALLAR FRÅN OCH MED NU, PERSONEN FÖR BOB).
Bob addar alltså en massa människor jag känner/som är i min krets.
Bob och jag har inte pratat på länge.
Men Bob ger sig fan inte när det gäller hans/hennes YTLIGA facebook "kompisar".
Det hela kulminerar i att Bob FAN inte kan hejda sig vid tangentbordet utan, tror jag, känner någonslags hävdnings-tvång och bara MÅSTE kommentera på ALLT.
På även Posts MELLAN personer, eller på foton på människor han/hon inte har ett SKIT att göra med!
JAG. AVSKYR. DETTA.
"en kommentar hit eller dit" tänker ni kanske.
Men då förstår ni inte AMPLITUDEN av dessa kommentarer.
För nej, de är inte ödemjuka, och inte heller i stil med "grattis!" eller "hur mår du".
Det rör sig ENDAST om DRYGA rättelser eller ÅSIKTER.
En riktig Förstå-sig-påare.
Personen kommenterar hej-vildt.
Klankande kommentarer om en kompis lillasysters kunskaper inom teknik.
Politisk debatt med en annan.
Nedlåtande kommentarer om en annans val av kläder
och kan ni då förstå det värsta:
DET ÄR ATT PERSONEN INTE ENS ÄR INKLUDERAD I PERSONERNA HAN/HON KOMMENTERAR.
inte det minsta!!!
Känner dom inte ens??!!!!
jag. avskyr. sånt.
struktur
Måste ordna lite struktur på blogg-fanskapet.
Eh bon, voilà mer utvecklade kategorier.
det var då det
typ samma musik
olika personer
trött koncept.
jag gillade nog dem bättre när de inte var så pretto och inte var så... ja... "mogna" och lama.
en av deras bästa låtar.
på ZTV no less.
back in the days, som sagt..
hej?
Weeeelll helloooo there! What's your name?
abropå Man Abour Town.. jag älskar sånt här.
Boys of Milan & Paris FW2011 from Justin Wu on Vimeo.
Man About Town LA issue
En av mina absoluta favorit tidningar of all times är den otroligt pretto, Man About Town.
HELT underbart informativ, fantastiska foton, massa bra intervjuver och konst/moderepotage.
Kruxet är bara att tidningen (eller snarare den delikat inlindade BOKEN) riktar sig mot män. Men jag kan ändå inte klaga. Den kvarstår som en favorit.
Kanske mest för att inte Sienna Miller och Linday Lohan inte finns att finna i dess fullständigt PERFEKTA innehåll.
Här nedan är Previewn från omslagsfotograferingen för deras septembernummer 2010 (nummret är även THE PARIS ISSUE, bara DET överrumplade mig helt med perfektion när jag upptäckte den på Colette i höstas).
Modellen som pryder omslaget är skådespelaren Aaron Johnson.
Omslagen talar sitt klara språk:
The hours
En film jag aldrig blir trött på:
hp
Åh, jag älskar Harry Potter.
nom nom nom
JAG ÄR HUNGRIG!!!!!!
nom nom nom
