sparkspropaganda

Äh, kom precis hem från ett hjärndött möte med en gammal barndomsvän och hennes vänner som jag aldrig träffat förut.
De är något yngre än jag och konversionerna var ytliga, fåniga och jag kände mig mållös. Vilket är väldigt annorlunda. Kunde inte ens sucka.

"Assåå guuuuud jag måste verkligen banta inför visbyveckan!"
Jag kunde inte ens förstå vad den unga tjejen mittemot ville uppnå med den kommentaren.
Väcka uppmärksamhet. 
Vännen, du behöver inte banta, du spyr säkert redan upp hälften ändå. Korkade människa. Jag säger inte att människor med ätstörningar är korkade. Men att uppmuntra Victoria Beckham bantning à la 1 grapefruit och 1 kaffe per dag ÄR extremt korkat.
Brunpudret på samtliga tjejer var noga påbladdat och bildade 'snygga' linjer vid öron och hals. l-o-v-e-l-y.
Alla de 10 blonda tjejerna tog turer om att prata om allt möjligt värelöst. Hetsade varandra om hur mycket vodka de snott av sina föräldrar till den "häxblandning" de tvingat i sig innan de skulle iväg på ett studentflak.
"Jaha" svarade jag.
Jag visste inte vad jag skulle säga riktigt. Vad var målet med den berättelsen?

"MEEEEEN GUUUUU vad fan har du gjort sen du slutade skolan råå?" skrek de i fasett till mig.
Berättade om Paris, de lyssnade intresserat (kommentarerna "GUUU VAD GOSSIP GIRL" förekom...)
Berättade om kurserna, om att jag kunde gå upp ur sängen i princip när jag ville och spendera hela dagen på tex. louvren, centre pompido eller palais de tokyo om jag ville.
"MEN GUUU DÅ KUNDE DU JU SUPA TYP VARJE KVÄLL OCKSÅ!!!" vrålade de överförtjust i kör. Rosét utblandat med fanta virvlade omkring i glasen medan de gestikulerade kring hur AMAZING deras SJUKT SPÅRADE londonresa med deras skola hade varit.
"Jaha" svarade jag igen.

Jag avskyr: 'spela korkad=coolt' teorin.
Jag lovar att majoriteten av brudarna, i identiska skinnjackor och korta klänningar i olika chock-färger, inte alls är så dumma i huvudet som de utger sig för.
Jag har en teori dock.
Den twistade identitetskrisen vid 14-18 år grundas på varandra, man sorteras in i fack (naturally) och man imiterar det man själv tycker är relativt underhållande.
Tex. jag lovar att de allihopa sett filmen "Mean Girls". Kul, tänker de. Omedvetet (för vissa: fullt medvetet) imiterar man därför den korkade karaktären som står för filmens Humor-releif..
Et voilà:
En stereotyp är bildad.
Idiotiska killar som imiterar den manliga Macho-mansgrisiga-huvudrollen och trackar tjejerna, de får uppmärksamhet.
Et voilà:
Ett coolt gäng av idiotiska "förebilder" uppstår.
Et voilà:
'Pöbeln' uppstår med en ständig strävan uppåt, medan de osäkra stackarna i toppen (som byggt sin identitet på imitation och falska föreställningar) sparkar nedåt och försöker desperat att klammra sig fast vid toppen. Om de blir kvar där för länge förlorar de sin självkänsla och identitet.

Det stereotypa blonda tjejgänget jag spenderade tid med ikväll bestod av den typen av tjejer som sedan länge glömt sig själva. Vars inre bara skriker efter acceptans och kärlek att det gör ont i min själ.
Jag kan se dom förvirrade och arga kvinnorna som finns där, under allt smink, som bara kommer fram när de är med mamma (om de har tur) eller när de är ensamma om natten.
Och jag ber.
BER till någotslags kosmos att de når en självinsikt någon gång.
Så de slipper diskutera 'mittbena vs. sidbena' i 45 min, söka desperat efter någon idiot till partner som inte respekterar dom för vilka dom är, gå runt med ett trasigt inre och att inte älska sig själv. Oavsett i vilken del av den sociala hierarkin man hör hemma.
Den är nämligen bara en illusion skapade som skydd av de som är mest vilsna.