Musik och Gorillaz

Alltså. Jag har ju länkat till lite låtar av Blur tidigare (och JA, de är supermegaawsomehyperüber-bra) MEN jag måste säga att jag älskar Damon Albarn(sångaren i Blur)'s senare projekt också.
Gorillaz är ett av hans projekt/grupper som han varit del av efter Blur splittrades (ÅH, den sorgen).
och. alltså. Gorillaz. är. så. GRYMMA.
De har allt, soundet är funk men samtidigt lika mörkt och mystiskt som Kent. Texterna är outgrundligt konstiga och basgångarna är superfunk&catchy.
Jag gillar att de känns så underground och sen älskar jag deras val att använda tecknade figurer som frontfigurer, det adderar bara till mystiken.
Alla videos snuddar vid obehagliga men är samtidigt så fascinerande att man inte kan stänga av. man vill ha MER av beatsen, MER av mystiken eftersom man inte VET vad som kan hända härnest.
Damon's speciella röst sjunger om det mest underliga saker, i form av en tecknad figur, till hårda trummor, munspel, scratchin' och djupa basgångar med funk. - HUR BRA låter inte det? Perfektion låter det som, tycker jag.

När jag lyssnar på Gorillaz är det ofta kväll eller natt, man går på ödsliga gator, korsar tomma torg. Jag tänker mig bort i bussar med lysrörsbelysning och tankarna förs till en bakgata i New York. Jag föreställer mig hur ångorna stiger i från gatubrunnarna upp emot den kolsvarta himlen som speglar storstadens ljus. Den ensamma gatulampan kastar ett vitt, nästan grönt, ljus i gränden mellan de två tegelhusen. Här luktar det av sopor och gamla wellpappkartonder varvas med överfulla soptunnor längs med de två husens väggar. Det har precis regnat och asfalten blänker i skenet från den lampan. Bara delar av stadens ljud letar sig in i gränden, en polisbils sirener ljuder plötsligt några kvarter bort men försvinner lika snabbt som det kommit. I gränden, mittemot lampan finns en tjock mörkgrön plåtdörr som knappt syns, gömd mellan soppor och bråte. En stor svart van rullar sakta in i gränden. Fäljarna skiner i silver och på bilens tonade rutor glittrar vatten dropparna i skenet från den ensamma stolpen. Jag tänker mig hur dörrarna öppnas och det där klickljudet som nya bilar har i handtaget, ekar i den öde gränden. Personer i svarta kläder stiger ur. Jag ser inte deras ansiken, bara de blanka skorna som kliver ur baksätet. Föraren säger åt dem att skynda sig. En av personerna i baksätet ser sig omkring medan han rundar bilen och tittar omkring sig. Den andra resenären går fram till den mörkgröna dörren. Känner på handtaget. Det är låst. Den svarta vanen backar ut ur gränden igen. Resenären bankar på dörren. Det bildas ångmoln när de andas ut i den fuktiga luften. De väntar tålmodigt, om de är riktigt tysta hör de att det dunkar av bas därinne. 

Det är musik som får mig att tänka såhär som jag älskar. Musik som får dig att sväva iväg i tankarna. Jag tycker inte musik endast ska spelas i bakgrunden på ett café. Om man inte kan LYSSNA på en låt, ensam i sitt rum och tänka sig långt långt bort, är det inte värt att trycka på play. 
Jag har därför ofta svårt att förstå hur man kan gilla viss typ av musik. Jag menar alla har en kärna, när man är ensam och vill tänka sig bort, vem fan sätter på top 10 på spotify? 
Det är lite konstigt kanske, men jag dömmer ofta folk väldigt hårt beroende på vilken musik de lyssnar på. Viss musik är bara så karaktärslös, men jag säger inte "Nej" till band jag inte hört. 
Själv lyssnar jag på det mesta som är värt att lyssna på, eller hur jag nu ska beskriva det. 
Jag skulle aldrig sätta på Rihanna eller David Guetta bara sådär.
Jag gillar otroligt mycket olika band och artister, allt ifrån Taube till Phonat eller från Howard Shore till Yelle. 

Men åter till Gorillaz. ett typiskt exempel på vad jag älskar.
Om det gör något intryck kan jag även dela att jag har haft deras låt 5/4 som ringsignal sen det självbetitlade albumet kom ut (2001 that is). Den plattan är förövrigt deras bästa. Verkligen ALLA låtar är grymma.

Men här följer några favoriter från blandade album:









Den här är bara så, HERREGUD, HÖJJ VOLYYYMEEN?!



Den här låten är mer som en saga, men är så fruktansvärt bra. Den illustrerar PRECIS vad jag menar med det obehagliga och mystiska:



"Meanwhile, down in the town, the Happyfolk slept restlessly,
their dreams invaded by shadowy figures digging away at their souls.
Every day, people would wake and stare at the mountain.
Why was it bringing darkness into their lives?"



  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0